Sara Skoog Waller, forskare: vi normaliserar ofta våldet

Sara Skoog Waller är doktor i psykologi och har många års erfarenheter av forskning om våld i nära relation. Vår invånarreporter Soheila Ektefaie har intervjuat henne, bland annat om hur samhället tenderar att normalisera och neutralisera våldet.

Att kunna få samhällsstöd är viktigt när du behöver det som mest. Det är en förutsättning för att ta nästa steg till en bra hälsa. Det är många faktorer som hjälper oss att kunna gå vidare efter utbrett trauma eller andra händelser.

Sara Skoog Waller är doktor, forskare och föreläsare i psykologi, med inriktning mäns våld mot kvinnor och med syfte att förbättra situationen för kvinnor och barn som utsätts för våld i nära relation. Hennes forskningsområden är våld och övergrepp efter separation, metoder för att förebygga våld i hemmet och stöd mot ensamhet bland utsatta kvinnor och barn, för en övergång till ett normalt liv.

Hon beskriver våldet som ett specifikt våld och på ett speciellt sätt.

– Det är ett pågående och regelbundet våld som handlar om makt och kontroll över de utsatta. Kvinnans frihet och utrymme begränsas. För många kvinnor är upplevelsen en ständig kontroll. Ständiga hot är traumatiserande. Våldet behöver inte utövas i realtid för att påverka och begränsa.

– Forskningen visar att vi traumatiseras i högre grad om det finns ett mänskligt uppsåt och vi blir djupare och mer traumatiserade om det är från en närstående. Det värsta är när de som är runt omkring dig och kunde hjälpa till inte gör det. Det är vanligt att personen som är utsatt normaliserar våldet och kanske försvarar det.

Du ger insikt hur kvinnorna upplever bemötandet men hur har du bemötts av omgivningen när du tar upp den frågan?

– Det är fin respons. Det blir som sorry, tystnad och varsamhet. Det blir inte direkt en handling men ändå sägs det att det inte får fortsätta så här. Många säger att forskningsresultaten i min studie är viktiga. Forskningen är baserad på kvinnornas erfarenheter. Det är akut att göra något för de här kvinnorna och barnen. Att komma närmare en lösning.

– Jag hade önskat större intresse just från myndigheter som är berörda och viktiga. Det största intresset kommer från de som redan vet om och känner till den här problematiken, till exempel Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), Unizonjourer och Brottsofferjouren. Kvinnojourer gör jättemycket för de utsatta kvinnorna, men det behövs ett samverkande stöd från politiker, kommuner, domstolar och andra aktörer, för att ändra förutsättningar som är avgörande för hur det fortsätter. Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Länsstyrelsen har visat sitt intresse. Deras stöd behövs för att kvinnorna ska bli fria från våldet.

Varför valde du kvinnojouren för intervju? Varför inte socialtjänsten?

– Vi ville komma i kontakt till målgruppen på enklaste sätt. Lättaste var genom verksamheter som är betrodda och når till kvinnor som är utsatta. Socialtjänsten är en myndighet och har sekretess. De får inte lämna ut uppgifter. Det skulle bli svårt för socialtjänsten att göra det här. Det var därför kvinnojouren hjälpte till. De har publicerat min studie på sin egen hemsida också.

Kvinnor blir inte trodda, deras fall tas inte på allvar och våldet omformuleras. De sociala stöden är svaga eller otillgängliga och därför fylls inte existentiella ensamheten och psykologiska ensamheten för de utsatta. Vad händer med de drabbade under sådana förutsättningar?

– De lever fortfarande i kris och trauma och försöker att skydda sina barn. De kan inte göra det för att det finns beslut för umgänget – en återspegling av våldet i relationen. Kvinnor får ansvar för att våldet inte ska fortsätta, att barnen kommer till pappan och att ha en bättre inställning till umgänget, men det fortsätter ändå hur de utsatta än beter sig. Ansvaret har de, men inte makt. Barnen mår dåligt på grund av vad pappan har gjort och kanske gör under umgänget.

– Vissa kvinnor lever gömda och barnen drabbas också till följd av hur samhället agerar. Identiteten påverkas för de utsatta, på grund av hotet som finns. Männen flyttas eller begränsas inte. Det blir ett liv för de utsatta utan att kunna vara sig själva. Det blir svårt med social integration för det är farligt att avslöja någonting. De utsatta kan inte återhämta sig från våldet under relationen – och inte heller efter separation.

– Samhället lägger stora mängder av resurser och kampanjer på att upptäcka våld för att stoppa våldet men tyvärr bidrar samhället till att hålla barn och kvinnan i en fortsatt utsatthet.

– Vid sidan av behöver kvinnorna lägga otrolig tid på olika processer – och om barnen är med i bilden behövs det ständiga processer. Men kvinnan måste orka. Traumabehandling är svårt att få. Och när de får det, lever de inte i en stabil eller trygg miljö och kan behöva flytta igen och då får den möjligheten avbrytas.

Ord som används för omformulering av våld i nära relation är: konflikt, irrationella kvinnor och bråk. Vad kan vara grund för dessa tolkningar?

– Man försöker kanske ta neutral eller objektiv ställning som myndighet, men det blir tokigt. När barnen säger att pappa utsätter oss för våld och man i stället skriver ”konflikt i familjen”, då har man gjort en subjektiv omskrivning. Det är bättre att skriva vad som faktiskt har skett. Om de beskriver exakt vad som sägs blir det omvärldens ansvar att ingripa. Men om man ser det som jämbördiga parter ligger ansvaret hos de utsatta att agera.

– En annan orsak kan vara hur vi ser på det. Inom socialt arbetet har man ett systematiskt perspektiv att man tittar på en familj som att alla parter är involverade i det som händer. Liksom en SD-politiker sa: ”Vad har kvinnan gjort för att en man ska slå?” Det är ett avskyvärd uttalande, men det förekommer kanske omedvetet sådana tankar hos många fler.

– En tredje anledning kan vara att man är försiktig med att lägga ansvar och skuld på den som utövar våldet.

– En fjärde anledning kan vara att man ser på fallet utifrån mäns perspektiv. Vi lever fortfarande i ett ojämställt samhälle. Det är tabubelagt att synliggöra mäns våld. Vi försöker genom lagar och normer ändra det i Sverige men de patriarkala strukturerna lever kvar. Våra uppfattningar och hur regelverk utformas kan ha inverkan på bedömningar. Det tar tid att påverka djupare strukturer. Pappan utövar våld mot barn men umgänget fortsätter. Betraktas inte mäns våld som våld? Vi kan se att vi lever utifrån könsordningen.

– Utifrån ett socialt perspektiv kan det också handla om en upprätthållen illusion av en rättvis värld. Våldet i nära relation är ett brott och gärningsmannen måste stoppas.

Till sist: Vad gör du på fritiden?

– Jag har tre barn som jag spenderar tid med. Tidigare sysslade jag med dans, teater, politik och ideellt jobb. Jag umgås med vänner och har jobb vid sidan, men tyvärr har jag inte mer tid just nu.

TEXT: SOHEILA EKTEFAIE, BILD: HÖGSKOLAN I GÄVLE

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *