Efter sju års erfarenhet av socialtjänsten i olika delar av landet har Allisa satt ord på vad som är viktigt för henne i relationen med sin socialsekreterare, vad som skapar tillit och hur snabbt den går att rasera. Hon vill se mer av samskapande och bemötande på samma nivå. Här kan du läsa hennes berättelse.
Hej!
Jag är en tjej på 18 år som haft kontakt med socialtjänsten sedan jag var 11 år. Jag har haft ett missbruk och en stämpel som kriminell i min hemstad. Mitt normbrytande beteende ledde mig till ett utanförskap.
Med handen på hjärtat har jag aldrig velat leva det livet jag levt, jag har aldrig trivts med stämpeln som farlig, för det är egentligen inte jag.
Att bli stämplad som en kriminell är inte så svårt, men att få bort den stämpeln är betydligt mycket svårare.
Att skaffa stämpeln kan du egentligen göra helt själv, du behöver inte någon hjälp från andra men för att kunna ta dig ur det behöver du enormt mycket mera, du behöver stöd från alla håll.
Någonting du behöver är stor tillit till och en tajt kontakt med är er, socialtjänsten.
Just nu är jag placerad på mitt 16:e ställe, i ett familjehem där familjemamman även jobbar med hund. Vi hade passat en hund en lite längre tid, jag tyckte om denna hund väldigt mycket och hade så mycket att berätta för ägarna om hur roligt vi haft.
Vi står i hallen hemma hos mitt familjehem när jag får reda på att kvinnan som har hunden håller på att utbilda sig till socionom. Helt plötsligt kände jag bara ett hat emot henne, en kvinna som jag tyckt är jättetrevlig, som jag inte haft minsta problem med. Plötsligt ville jag bara att hon skulle ta sin hund och åka.
Men så tänkte jag lite längre än jag brukar och inser att jag precis dömde henne utifrån hennes yrke. Hon hade ju inte ändrat sig någonting, det enda som ändrats var att jag fått lite mer info om vilket yrke hon har.
Jag stod och funderade på vad som ger mig rätten att döma socialtjänsten, när jag flippar när de dömer mig…
Och så kom detta erbjudande…
Jag har alltså fått ett erbjudande att dela min erfarenhet och mina känslor för att tillsammans kunna förbättra situationen inom socialtjänsten och hjälpen för oss som hamnat snett i samhället. Det kändes så bra, jag behövde inte tänka länge innan jag sa att jag ville. Jag hann inte ens tänka på alla rädslor jag har för att öppna mig för folk, och att det är myndigheter jag ska berätta saker för skrämde mig inte heller, det blev som att något inom mig bara skrek JA.
Jag ska försöka förklara detta så bra jag kan. Som sagt har jag bott mest på olika hem, allting ifrån MTFC, SIS, familjehem och flera olika behandlingshem, men jag har aldrig riktigt lagt fokus på vad jag har behövt hjälp med, allt mitt fokus har legat på att hämnas på soc, för att de har lovat mig saker, planerat saker bakom min rygg och liksom inte riktigt trott på mig. Min stämpel för vem jag har varit verkar som den liksom ska vara kvar, oavsett vilka framsteg jag gör.
Jag har haft svårt med tilliten till myndigheter så länge jag kan minnas och därför blir det extra viktigt för mig att hela tiden få en bekräftelse om att jag kan lita på min soc. Detta har gjort att små grejer som du knappt skulle kunna tänka sig förstör relationer lätt kan få mig att stänga ut min soc direkt, för att känner jag mig sviken.
Jag skulle nog inte nämna för min soc varför jag känner mig sviken och inte riktigt kan lita på henne längre, istället hade jag nog sagt något i stil med: ”Din äckliga fkn f*tta, kom inte och säg att du ska hjälpa mig när det enda du gör är att förstöra mitt liv!” Jag skulle inte säga det bättre än så, även om jag vet att jag borde, men jag vågar liksom inte, för jag måste stänga ut personen ifrån min säkerhetszon.
Detta är något som under en längre tid upprepades, kanske för jag inte sa någonting om det? Jag ska i alla fall förklara en otroligt negativ spiral, som jag nästan kan lova er att jag inte är den enda som känner igen, tyvärr.
Jag var placerad på en låsbar avdelning i lite längre än ett år. Första tiden ringde jag min soc mer eller mindre varje dag, oftast för jag hade en liten fråga om någonting. Min soc var otroligt svår att få tag på och då hon svarade blev jag nästan lite chockad över det. Bara det att hon var så svår att nå gjorde grunden till att skapa tilliten svajig.
När vi väl pratade kunde jag ställa min fråga, det kunde vara att jag ville ha besök till exempel. Jag förstod ju att hon inte kunde ge mig ett svar där och då, jag visste innan jag ens ställde frågan att jag skulle få ett svar som: ”Vi kan kolla på det så återkommer jag med ett svar till dig.”
Önskan kanske gick igenom och jag var väldigt glad över att få besök som jag önskat, men lika arg var jag över att min soc inte hade ringt och sagt det till mig, för hon sa ju faktiskt att HON skulle återkomma med svar. Även om hon sa det till min KP som sedan sa det till mig och det är exakt samma sak, så svek hon ändå genom att inte säga det till mig, som hon sagt att hon skulle.
Upprepade tillfällen som dessa och liknande händelser fick mig att till slut känna mig så sviken av min soc och så otroligt bortprioriterad så jag slutade prata med henne och önska vad jag ville. Det kändes ju ändå bara som de tog alla beslut och pratade enbart över mitt huvud, så jag gjorde som jag ville med allt.
Inte för att jag kunde utan för att försöka hämnas på min soc och visa henne att hon misslyckats med det hon sagt skulle bli så bra.
I hennes ögon var jag mer en fullt aktiv missbrukare som bara trotsade. Jag var egentligen bara helt förstörd och kände mig så sviken att jag inte orkade bry mig mera, allt hände över mitt huvud oavsett om jag var drogfri och duktig eller nerknarkad och kriminell. Jag hade alltså släppt allt fokus på mig själv och min problematik för att enbart fokusera på att min soc svikit mig.
Jag straffade ju ingen annan än mig själv och alla val jag gjorde var helt mina egna, men jag skyllde på min soc, för hon hade ju inte stått för sitt ord, så varför skulle jag stå för mina ord?
Hon visste inte ens om att jag satt på de känslorna eftersom jag inte sagt någonting om det utan bara haft en otroligt äcklig attityd emot henne på varje möte.
Nu i efterhand, med lite mer stabilitet i mitt liv, har jag funderat mycket på detta. Jag personligen skulle aldrig lägga ett större värde i att en kompis säger till mig att hon ringer upp men inte gör det, inte heller om jag ringer någon flera gånger utan svar, jag hade inte lagt ett piss i det utan mera tänkt ”aja skitsamma ” och sen skakat av mig det, samma som många av er förmodligen gjort.
Det är inte så viktigt att ringa upp direkt som du sa att du skulle, eller att säga att du ringer tillbaka med ett svar men istället skickar det i ett sms eller kanske genom en annan kompis, men när du försöker få tag på din soc så blir det där jätteviktigt.
Kanske för att din soc ändå sitter på nyckeln till alla dina beslut, så den relationen och de löftena som ges mellan ungdomen och socialtjänsten är så otroligt viktiga att hålla sig till. Blir det förändringar i det är det viktigt att vara tydlig och förmedla förändringen, inte till ens KP eller via någon annan, utan direkt till ungdomen. Sen borde du absolut ta det med en KP eller så med före eller efter, men säg det själv till din ungdom, den lilla biten betyder mycket.
Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, men jag har haft många soc under min tid i socialtjänstens händer, och alla har varit olika, på alla möjliga sätt. Någon har jag gillat mer, någon mindre, någon inte alls, trots att de alla egentligen tagit samma beslut, utefter hur jag bettet mig och vad som är lämpligt för mig i den stunden. Men skillnaden på hur jag fått reda på olika saker och fått sakerna till mig har grundat i hur jag bemött det, hur jag hanterat det och hur jag har kunnat kämpa för att klara problemen.
Både jag som ungdom och du som soc är människor, med exakt samma värde, med exakt lika mycket brister och olika problematik. Ditt största problem kanske är att du ofta glömmer något hemma, mitt största problem kanske är att jag missbrukar, men det finns så mycket likheter i det ändå.
- Vi båda behöver jobba på att förbättra det eftersom det är ett problem.
- Vi båda behöver hjälp med det, jag kanske behöver en avgiftning medan du kanske behöver en extra påminnelse eller en liten lapp på dörren.
- Men vi båda behöver få höra att vi förbättras, vi båda behöver få se våra framsteg från olika håll, inte för att kunna skryta om det eller så, utan för att det laddar med kraft till att fortsätta kämpa för att nå målet.
- Vi behöver ärlighet från dem som hjälper oss med problemet, vi behöver kritik och vi behöver belöning, men det vi behöver mest är tilliten med dem som hjälper oss.
- Litar vi inte på personen/personerna blir det svårt att erkänna att du kanske tagit något steg tillbaka, att du behöver backa bandet och kanske behöver lite extra hjälp. Vi är bara människor och vi alla gör misstag, men utan tilliten och tryggheten kommer vi inte erkänna våra fel, vi kommer inte stå upp för dem och vi kommer absolut inte visa att vi är svaga och behöver extra stöd.
Därför är det så viktigt att det funkar redan från början, eftersom små saker blir stora så lätt och det oftast kommer en stor del ångest med på de olika dumma besluten så blir det extra svårt att släppa det som hände och försöka börja om. Så mitt tips är verkligen att komma fram till en tydlig plan med relationen till soc.
Starta relationen med att prata om hur ni ser på saker, ifrån båda håll, låt inte bara den unge sitta och berätta vad som är jobbigt, berätta gärna lite av vad du tycker är jobbigt med, det kommer få den unge att känna sig på lite mer samma nivå.
Det blir inte så stort att en av dessa två personer har problematik och den andra makt, det blir mer som ett samarbete.
Försök prata ofta med varandra, ring din ungdom någon gång i veckan, inte bara för att komma med ett beslut eller besked utan kanske bara för att fråga om läget, berätta något roligt som hände dig eller vad som, det hjälper också, för då blir inte soc-samtalen direkt kopplade till något negativt och du visar att den unge är värd att få hjälp, att jag inte är ett problem eller någon som det egentligen inte finns tid för.
Var ärlig om allting med, även om det är funderingar på att låsa in personen på akutavdelning eller låta personen flytta hem eller till eget. Genom att vara öppen med alla funderingar och planeringar kommer det underlätta för oss ungdomar att prata om våra tankar.
Det blir liksom mer naturligt att vara öppen om allt det där inom ens huvud, och du får se belöning och konsekvenser mycket fortare, vilket är viktigt att du gör, speciellt belöningen, eftersom du lätt tappar motivationen. För det är en otroligt jobbig resa och det dröjer länge innan du själv ser det.
Jobba i ett team, gör resan tillsammans och dela på makten så mycket det bara går. Försök alltid mötas på mitten, och förklara alla beslut och funderingar extra tydligt för oss, och checka att vi verkligen förstår.
Tack.
(Text: Allisa, 18 år)
