Datum för höstens Gemensamma utvecklingsgrupp

Boka redan nu in datumen för höstens möten med Gemensam utvecklingsgrupp, där brukare, brukarorganisationer, frivilligorganisationer och tjänstepersoner från socialförvaltningen och övriga staden träffas för att samtala om olika teman.

Du får gärna önska teman för höstens möten genom att mejla david.bergstrom@helsingborg.se.

Om inget annat meddelas kommer vi att fortsätta att träffas andra måndagen i månaden, klockan 13:30-15:30, med terminsstart den 9 september.

Höstens mötesdatum:

  • 9 september
  • 14 oktober
  • 11 november
  • 9 december

Du kan läsa mer om Gemensam utvecklingsgrupp här, inklusive minnesanteckningar från tidigare möten. Vårens teman har varit: stöd till föräldrar med placerade barn, anhörigstöd, stöd till barn som mår dåligt och inte går i skolan, hälsa samt trygghet.

Trevlig sommar!

Gemensam utvecklingsgrupp 13 maj – anteckningar

Dagens tema var trygghet och det har bjudits in tre olika aktörer som jobbar med att skapa trygghet för invånarna i Helsingborg: stadsbyggnadsförvaltningens trygghetsteam, Mobila teamet och Krimteamet.

Mobila teamet jobbar uppsökande och förbyggande med ungdomar i åldrarna 18-25 år och har sitt kontor på Knutpunkten. Stadsbyggnadsförvaltningens trygghetsteam jobbar med att göra stadsmiljön tryggare och mer attraktiv för folk att samlas och umgås i. Angelina Pavlova är chef för socialförvaltningens Krimteam. Målgrupperna är åldrarna 0-20 och specifikt 9-17. Teamet ansvarar för samverkan mellan polis och socialtjänst.

Övrigt

  • Digitalt utanförskap flyttar till Sysselsättningen
  • Rapport om brister i samverkan 2018

Länk: Gemensam utvecklingsgrupp 13 maj

Samverkan kring brister i samverkan

Den 13 maj samlades olika aktörer inom Helsingborgs stad och Region Skåne. Syftet var att kunna mötas tillsammans och diskutera kring bristerna i samverkan. "Hur gör vi nu?"

LARO Helsingborg, socialförvaltningen (Barn, unga och familj och Vuxen), barn- och ungdomspsykiatrin och fler aktörer befann sig på mötet för att alla kunna ta del av rapporten. Mötet inledes med att (jag) Saga Andersson brukarrepresentant/utvecklare praktikant läste upp 3 fall skapade i fiction som liknande 3 utav de fall som kommit in under år 2018.

Genom att ta med dessa fall kunde en diskussion starta kring:

  • Kompetens om varandras yrkesverksamhet
  • Återkoppling av orosanmälan
  • Vad är en SIP (samordnad individuell plan) och när ska den användas?
  • Hur ser våra organisationskartor ut?
  • Att regelbundet lyfta Brister i samverkan på lokala samråd och internt i respektive organisation
  • Att det är viktigt att föra dialog och lösa frågan mellan parterna först – inte bara göra en rapport om brister i samverkan
  • När träffas vi igen för uppföljning?

Länk till dokument – Brister i samverkan

Våryran 17 maj, INSTÄLLD

Det är med besvikelse som det meddelas att årets våryra som skulle hålla till imorgon 17 maj, är inställd. Enligt väderprognosen är det förväntat regn och blåst imorgon med byar upp till 14 m/s och eftersom vi har planerat att hålla till på gröningen där det inte finns varken vindskydd eller tillgång till att kunna ta in verksamheten under tak får vi tyvärr ställa in detta evenemang i år.

Folk skyddar sig mot regnet under taket utanför Kappahl på Rådhustorget sommaren 2012.

Leif Redestig går i pension – och blickar framåt

Leif Redestig har gått i pension, efter åtskilliga år på socialförvaltningen i Helsingborg. De senaste åren arbetade Leif som utvecklare och var en drivande kraft för att bygga upp arbetet med tjänstelogik och brukardelaktighet. Vi har återförenat honom med Bo Pettersson och Ia Jonsson, två av dem med egen brukarerfarenhet som varit med längst i de olika utvecklingsprojekten med Leif.

Ia: När och varför bestämde du dig för att bli socialarbetare?

– Jag utbildade mig till socionom på 70-talet. Det var ett allmänt samhällsintresse som låg bakom valet, men jag vet inte hur genomtänkt det var egentligen…

– Sedan började jag jobba i Helsingborg 1975. Det var annorlunda på den tiden. Vi var 7-8 socialsekreterare som ansvarade för 20 procent av staden. Då skötte vi alla frågor och försörjningsstöd var det som tog upp den mesta tiden.

– Det var stor omsättning av personal. Det fanns ingen tidsbokning, utan kontoret var öppet mellan vissa tider. Vi visste aldrig hur många som skulle komma. Därmed blev det också en väldig omsättning av ärenden. Vi fördelade om ärenden efter hand, beroende på vem som hade mycket att göra. Det innebar förstås att klienterna bytte handläggare ofta. Det fanns också en utbredd inställning att du inte skulle läsa in dig på klienternas akter, för att inte skapa dig förutfattade meningar.

– Att ha ansvar för allting ledde till att missbruksbehandlingen alltid kom i sista hand. Sedan delades det upp och omorganiserades i staden.

– Men det fanns saker som var bättre än idag också. Vi hade en socialmedicinsk enhet, med en barnläkare, som kunde namnen på alla barnen i stadens förskolor, och en psykiatriker. De var alltid tillgängliga för oss och alltid med när det handlade om barnavårdsärenden. Men sedan separerades sjukvård och socialt arbete och var och en skulle sköta sin del.

Bosse: Hur och när började de här tankarna med tjänstelogik och brukardelaktighet för dig?

– Du kan säga att det började redan på 70-talet, när jag gjorde 10 djupintervjuer med långa bidragsfall, ett arbete som sedermera uppmärksammades av Socialstyrelsen. Då upptäckte jag att jag inte alls fick de svar jag hade väntat mig.

– En äldre man fick frågan vad han tyckte om att komma var fjortonde dag för att få sitt bidrag: ”Tjejerna här vill att jag ska komma så ofta – då gör jag det. De är så trevliga och jag har inte mycket att göra.”

– En annan fick börja om åtskilliga gånger i sina kontakter eftersom handläggare slutade så ofta. Så fort hon började få förtroende slutade den handläggaren också. Till slut gav hon upp. Hennes dåvarande socialsekreterare tyckte att ”hon vill ingenting, det är inte lönt, hon är inte motiverad”. Handläggaren kunde inte förstå vad den ständiga omsättningen av personal hade för påverkan på “klientens motivation”.

– Det lärde mig mycket om hur du kan få fram kunskap om hur det egentligen fungerar, genom att faktiskt fråga klienterna själva. Du måste engagera dig själv för att fullt förstå klientens perspektiv.

– Sedan gick jag en kurs i tjänsteforskning 2000. Brukarmedverkan beskrevs på den tiden som en maktfråga. Om de ska vara med och bestämma måste någon annan förlora makt. Min utgångspunkt har hela tiden varit att vi måste fråga våra användare för att kunna skapa bättre tjänster. Båda parterna tjänar på samarbetet. Men du måste verkligen vilja ha svar – och sedan använda det till någonting.

Bosse: Ja, tar du inte hand om det som kommer fram efteråt är det meningslöst, bortkastat.

Ia: Det var många som slutade säger du, men varför blev just du kvar så länge?

– Jag blev kvar eftersom jag fick möjlighet att arbeta med utveckling också. Hade det inte varit så tvivlar jag starkt på att jag hade fortsatt så länge. Vi byggde bland annat upp team tillsammans med barnpsykiatrin och alla inblandade.

Bosse: Vilken är din framtidsvision av utvecklingen med brukarmedverkan?

– Om du ska vara framgångsrik är kundanpassning en förutsättning. Ser du på den privata marknaden är det avgörande. Som myndighet har vi ju lagar och politiker att ta hänsyn till, men även strukturen och tolkningen av lagarna som lever kvar i väggarna. Förvaltningen måste mena allvar och inse fördelarna med att engagera brukare, men det känns som att det är på gång nu. Sedan gäller det att hitta metoderna och kompetensförsörjningen.

– Vi skulle kunna engagera folk med brukarerfarenhet mycket tätare. Vi måste ha en stabil kärna, precis om ni har varit, men samtidigt utöka arbetet till fler. Förhållandena ändras. Brukarerfarenhet är en färskvara. Hur ser vi på försörjningen av kompetensen brukarerfarenhet? I Storbritannien finns det ett upplägg där personer med egen erfarenhet får en utvecklingstjänst under ett år. Detta kan sedan kopplas till arbetsmarknadsinsatser under en begränsad tid.

– Du måste också bestämma dig för vilka utvecklingsdelar som är viktigast och försöka attrahera rätt krafter. Det är inte bara att anställa folk, då blir de tjänstemän. Det behövs några stadiga krafter och den som visar sig ha rätt förutsättningar kan absolut gå hela vägen och bli socialarbetare. Men det ska också finnas enklare möjligheter att komma in, där du inte behöver ta lika mycket ansvar.

Ia: Jag har funderat på att vi borde kunna starta en brukarförening som söker egna projektpengar. Då kan föreningen dela ut belöningar i andra former än vad staden kan och det skulle lösa problemen med arvoden som äts upp av försörjningsstöd eller ställer till det med försäkringskassan.

– Det är en intressant tanke. Helst vill vi samarbeta med föreningar, det sa vi tidigt.

Ia: Har det alltid varit svårt att få internkommunikationen att fungera mellan verksamheterna?

– Det finns många olika förhållanden i en stor organisation att ta hänsyn till. Historiskt sett finns det enheter som är i fullt krig och enheter som har vapenstillestånd men som inte kommunicerar med varandra. Andra håller fred. Förhållanden som ständigt ändras.  Så ser det ut i alla stora organisationer.

Ia: Jag minns första gången jag träffade dig för en intervju för ett uppdrag. Det var jätteläskigt. Rehabteamet frågade om jag var intresserad. Jag hade varit sjukskriven i väldigt många år. Du var så propert klädd och såg så sträng ut. Men du pratade om vad som var fel på förvaltningen och vad ni ville ändra på. ”Va, vet ni om det?”, tänkte jag. Det tände gnistan att jobba med förändring, att vetskapen finns om vad som inte funkar – och det stämmer oftast med brukarnas bild av vad som inte funkar. Det gör det ännu mer frustrerande…

Bosse: Hur för ni som utvecklare över era visioner till resten av förvaltningen?

– Det finns ett intresse, en mognad i verksamheten och nyckelpersoner som brinner för detta. Men det gäller att få med alla på tåget. Det måste bli resultat av arbetet som många kan se och förstå vikten av. Det måste vara konkret och finnas en koppling till vardagen.

Ia: Brukare behöver komma ut på alla våningar. Informationen stannar om du inte träffas personligen och pratar i vardagliga situationer.

– Rekryteringsprojektet ska vara en sådan ögonöppnare som ingen kan missa till slut. Det gör det samtidigt lättare att attrahera folk som vi vill ha.

Ia: Vi borde gå runt i huset på veckofika och ta med oss gurka och paprika… Jag har hört att ni bara får smör och ost numera.

– Metoder kommer och går och då ska alla gå på utbildning i det senaste. ”Då blir det bra.” Men tjänstelogik har en långsiktighet. Det är inte nyckfullt. Det har framtiden för sig. Vi måste få ner kostnaderna. Vi måste skapa mer nytta, för mindre resurser.

– Tidigare har omorganisationer varit svaret på allt. Tjänstelogik ÄR en omorganisation – i grunden, inte i det där övergripande. Det här handlar om att förstå tjänsterna och om de leder till något bättre. Se på Skolfam till exempel, som är framgångsrikt – varför jobbar vi inte så mot fler grupper?

Bosse: Har vi lagar som försinkar oss?

– Ja, det finns ett enormt regelverk kring rättstryggheten. Du måste följa reglerna. Men vi fokuserar inte tillräckligt på vad som ger effekt.

Ia: Är det inte också hur ni väljer att tolka lagarna?

– Jo, men risken är att viljan att fokusera på regelverket blir viktigare än att skapa nytta. Min huvuduppgift är att se till att du får det bättre, sen finns det ett regelverk att ta hänsyn till.

Ia: Hade det varit bra att utbilda fler i Case management?

– Själva konceptet är utmärkt, men för att det ska överleva måste det finnas möjlighet att använda det konkret i vardagen och se resultat.

Ia: Vilka planer har du framöver?

– Jag är fortfarande engagerad i vissa delar på Adolfsberg, tillsammans med Vorta Drom, med att förbättra utbildningsförutsättningar för föräldrar och barn. Annars har jag inga problem att få dagarna att gå som pensionär.

Ia: Har du något råd till dem som ska driva utvecklingsarbetet vidare?

– Fokusera på vad som kan medföra nytta för klient och samhälle. Och att utveckling ständigt måste röra sig framåt, annars stagnerar den. Stagnation leder ofrånkomligen till sönderfall.

Intervju med Anna Åkerman, psykiatrisamordnare

Anna Åkerman är ny som psykiatrisamordnare. Jag (Saga Andersson, brukarutvecklare) har fått möjligheten att ställa några frågor till henne i en intervju. Vad ser hon som sin drivkraft i sin nya yrkesroll?

Vad jobbade du med innan du blev psykiatrisamordnare?
– Jag började arbeta med försörjningsstöd ett par månader efter min socionomexamen, därefter blev det ungdomsboendena Trappan och Stegen på socialförvaltningen. I april 2004 började jag arbeta på socialförvaltningens socialpsykiatriboenden och jag blev helt tagen av personerna som bodde där. Det kändes som att en ny dimension öppnades och det fanns plötsligt helt andra tankar och upplevelser att förhålla sig till. Det har varit en väldigt lärorik period att få arbeta med dessa människor vilket har utvecklat mig både som person och i min professionella roll.

– 2009 började jag jobba som verksamhetschef för boenden som blivit LSS-boenden och gått över i privat regi. Under ett år gjorde jag en avstickare och arbetade som områdeschef inom handikappomsorgen i Ängelholm men redan 2013 var jag tillbaka till socialpsykiatrins LSS-boenden.

– Sedan kom denna tjänst upp och jag kände att jag ville göra något nytt, jag vill vara med och göra skillnad och arbeta med förbättringar. Jag har haft väldigt god kontakt med psykiatrin genom åren och kände att jag ville vara med och påverka samverkan och förståelsen mellan varandras uppdrag.

Vad är ditt mål i din nya roll?
– Mitt mål är som sagt att skapa bättre samverkan mellan olika parter och få dem att förstå varandras verksamheter. Att vi, olika aktörer, arbetar med att se hela bilden, att vi tillsammans arbetar med ett helhetstänk där individen vi arbetar med ska stå i centrum. Jag har många gånger sett att individer kommit i kläm. Man har i sin tjänst jobbat för klientens bästa men har ibland gjort antaganden istället för att prata med individen och frågat vad det är denna vill.

– Jag gillar exemplet med liknelsen att individen önskar sig en tårta. Alla aktörerna vill hjälpa till och bistå med sin del till tårtan och de går till sin kammare och bakar sin del utifrån sin upplevelse om vad som blir den bästa tårtbiten. När man sedan möts och ska sätta ihop de olika delarna till en hel tårta så är den ena tårtbiten blå och den andra röd och den ena hög och den andra låg.

– Genom de lokala samråden i Nordvästra Skåne som jag kommer vara ordförande för kan vi skapa förutsättningar för en bra dialog mellan kommunen och regionen. Detta ska bidra till att vi får ökade kunskaper och erfarenheter om varandras verksamheter och kunna se efter vad som behövs förändras för en bättre samverkan.

Det finns ju många framtidsvisioner vad gällande socialtjänsten i Helsingborg stad. Bland annat att vara mer digital, mer tillgänglig och mer transparent. Hur tror du detta kommer påverka din yrkesroll?
– En stor del av människors kommunikation sker digitalt idag. Just nu jobbar vi för att vara medpart i Mina planer. Så att individen och aktörer inom kommunen och regionen ska kunna gå in och ta del av information och därmed kunna ge klientens rätt stöd. Man har redan börjat skicka kallelse för SIP-möte via Mina planer.

Med denna fråga tänkte jag mer på det transparenta i stil med att när den finns tillgänglig för alla så kanske inte alla ska ta del av den.
– Det är viktigt att vi följer sekretessen, det är lagstadgat. I Mina planer arbetas det med att sekretess ska hållas. Jag har själv varit med om fall där någon gått bort och anhöriga ville ha tillgång till journalen. Men vi hade tidigare fått information av personen som gått bort att denna inte velat att journalen skulle läsas av andra, så anhöriga fick inte heller tillgång till journalen.

Finns det något annat du vill vara med och förbättra?
– Jag vill få till en bättre samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin. Jag har fått information att det i stor utsträckning handlat om resursbrister. Jag har haft samtal med chefer på BUP och förändring är på gång redan nu, vilket jag har tillit till. Jag vill också arbeta för att projekt i verksamheten som är fungerande också implementeras. Det är viktigt att projekt har tydligt syfte och mål och hela tiden utvärderas. Har man i utvärderingen sett att det är värdefullt för individen och verksamheten ska man arbeta för att det också ska implementeras i verksamheten.

Brister i samverkan

En av uppgifterna för psykiatrisamordnaren är att samla in och sammanställa rapporter om brister i samverkan, mellan parterna i psykiatrivård och socialpsykiatri.

Här finns en uppdaterad mall för dig som ska rapportera in en brist i samverkan.

Här kan du läsa årets rapport om brister i samverkan.

Rapport om brister i samverkan 2018

Årets rapport om brister i samverkan för personer med psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning och/eller missbruk sammanfattar 34 inkomna avvikelser. Största delen handlar om bristande helhetssyn, klientfokus, kommunikation och information. Andra delar som lett till brister är rutiner för återkoppling, utebliven SIP samt bemötande och kompetens.

Rapport om brister i samverkan 2018 (pdf)

Arbetsgruppens analys

Arbetsgruppen anser att vi behöver arbeta med en kulturförändring inom våra verksamheter för att värdesätta samverkan och premiera helhetstänk och långsiktighet för dem vi finns till för. Det arbetssätt vi har idag premierar inte att vi går utanför kärnuppdraget för att säkerställa att planeringen för individen håller, vilket resulterar i en rundgång i systemet. Detta leder i sin tur till ett slöseri med såväl ekonomiska som mänskliga resurser.

Det behöver skapas mer sammanhållna vård- och stödprocesser som utgår ifrån den enskildes behov. Aktörerna behöver samordna sina insatser på olika nivåer. Det gäller mellan olika delar av vården, inom socialtjänsten och mellan regionen och staden.

Om rapporten

Rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp med olika kompetens och bakgrund, för att få en bredd av perspektiv: Tinna Bogren Unosson (PO-Skåne), Saga Andersson och Caroline Åberg (brukarutvecklare), Staffan Borgstedt (Region Skåne), David Bergström, Pernilla Kvist och Anna Åkerman (Helsingborgs stad)

Gemensam utvecklingsgrupp 13 maj om trygghet

Den 13 maj träffas Gemensam utvecklingsgrupp med huvudtemat trygghet. Medverkar gör bland andra stadsbyggnadsförvaltningens samhällsplanerare, Krimteamet och Mobila teamet.

Medverkande: Cecilia Fredriksson, samhällsplanerare i trygghetsteamet på stadsbyggnadsförvaltningen, Angelina Pavlova från Krimteamet på socialförvaltningen och Mobila teamet.

Var: Fontänhuset Helsingborg, Norra strandgatan 8

När: måndagen den 13 maj, klockan 13:30-15:30.

Övrigt på agendan:

  • Våryra/hälsodag 17 maj
  • Digitalt utanförskap flyttar till Sysselsättningen
  • Rapport om brister i samverkan 2018 klar
  • Rapporter från våra projekt och arbetsgrupper
  • Övriga frågor

Mötet är öppet för alla. Tipsa gärna en vän!

Läs mer om Gemensam utvecklingsgrupp.

Inbjudan till våryra i hälsans tecken

Den 17 maj arrangerar vi den (numera) traditionsenliga våryran på Gröningen, dit du kan komma och prova på olika stärkande aktiviteter.

När: 17 maj, klockan 11:00-15:00
Var: Gröningen, i närheten av Kallis
Hur: I bekväma kläder

Schema

11:00 Samling och info om dagen
11:15 Ångestloppet – Gå, spring eller kryp 209 meter!
11:30 Bellydancing
12:30 Yoga och brännboll
13:00 Fitnessboxning och brännboll
13:30 Gyminstruktion (utegym) och brännboll
14:00 Stumpenensemblen underhåller

Brännbollen fortsätter så länge det finns lag som utmanar varandra.

Vid 12:00 kommer det att finnas lättare tilltugg för våra deltagare

Andra aktiviteter du kan prova
på är:

  • Boule
  • Basket
  • Kubb

Vad är våryran?

Våryran är ett samarrangemang mellan Ria – Hela männikan, G7, Vorta Drom, Fontänhuset Helsingborg, Studiefrämjandet, Individuell människohjälp och Helsingborgs stad och vänder sig till de organisationer och enskilda som på ett eller annat sätt samverkar med oss inom socialtjänstens utvecklingsarbete. (Som anställd i staden stämmer du av med din närmaste chef om möjlighet att delta.)

Inbjudan som pdf att skriva ut.