Gigantisk förvaltning engagerar medarbetare

Socialförvaltningen har bjudit in till event på Dunkers för sina medarbetare under två dagar. Ett event som ska styrka förvaltningen genom att hitta vägar som uppmuntrar och leder till delaktighet.

Eva Jönsson och David Bergström var värdar för dagens event och hälsade oss välkomna. Vikten av att hålla tiderna enligt schema betonades extra av Eva Jönsson. Det kommer till att bli en späckad dag utlovar hon, därför av största vikt att hålla tiderna. Vi måste ge deltagarna den chans att utföra sin presentation som är beräknad.

När socialdirektören Dinah Åbinger dansar upp på scenen till tonerna av Kentas “Just idag är jag stark” sätter hon också ribban för dagen.

– Det är så här jag känner mej sa socialdirektören vid sitt välkomsttal. Jag måste tro på det jag gör annars är det inte lönt.

Därför gav socialdirektören deltagarna i uppgift att tala med sin granne i två minuter om vad dom gjort bra under veckan i sitt arbete. Min kvinnliga granne jobbar med barn och ungdom och hade varit uppe i rätten med ett ärende, där hon tyckte att hon varit till nytta. Nytta gör vi även när vi lyssnar på varandra. Det gäller att tro på det man gör och att det gör nytta för den det är till för. Visionen är ingen riktning utan så mycket mer.

Brukaren som medskapare

– För att vi ska kunna ta oss an våra uppdrag på ett kunskapsbaserat vis, måste vi ha brukare med oss. Att se brukaren som en resurs och ingen börda skapar ett mervärde för förvaltningen.
Deras erfarenhet och vår akademiska kunskap utgör kunskapsbasen för vårt framtida arbete. Det ena utesluter inte det andra, för båda behövs i en gemensam lösning på våra problem. Visionen är att vårt arbete ej behövs, men det är ingen riktning. Vi måste utgå från att vi behövs på våra arbetsplatser och är där för att leverera så bra resultat som möjligt, tillsammans med dem vi är till för, säger Dinah Åbinger.

Digitala tjänster i socialt arbete

För att slippa sitta och blir överöst av kontorsarbete som socialarbetare är en digitalisering nödvändig.

– Vi har många uppgifter som kan utföras med hjälp av det digitala. Samt att vi frigör en massa tid för våra medarbetare, resurserna kan läggas på individen istället för bakom skrivbordet. Vi blir en effektivare förvaltning med fokus på individen, menar Dinah.

Digital medarbetare

“Digitalism” (Bara ordet gör mej förvirrad och rädd för okänt vatten. Men skapar samtidigt en nyfikenhet för  jag  vet att  behovet finnes.)

Vågar vi inte testa nya vägar genom att tänka om och nytt, springer vi kvar på samma väg livet ut. Vi måste hänga med i den digitala utvecklingen för att se hur vi kan använda den i vår förvaltning. De personliga mötena ska inte försvinna, utan förhoppningsvis med de digitala hjälpmedlen öka.

Värdefabriken

Johan Quist från Centrum för tjänsteforskning talade om tjänstelogik och resursstrukturer.

Tjänstelogik

Quist använde sig av en bilfabriksmodell för att beskriva tjänstelogik. Där underleverantörernas produkter kommer in i ena ändan av fabriken och kommer ut som en färdig produkt i andra. Kan då nyttjaren av den färdiga produkten vara delaktig i tillverkningen, blir resultatet mer hållbart (brukarmedverkan).

Resursstruktur

En del köper en bil för att ta sig mellan punkt A och punkt B, andra för att imponera. Vi har olika behov att tillfredsställa. Att leverera produkter i den offentliga sektorn där tolkningen är en variabel blir en utmaning för oss alla. Vad gör nytta och för vem? Ibland kan fördelningen bli orättvis kan tyckas, om inget behov finns. Det är kanske andra resurser som krävs eller inga alls.

Johan Quist nämner också risken för en resursstruktur. Den egna vinsten i enheten kan gå före värdet för andra. En annan risk är att ledningen ser endast den färdiga produkten som ett värde.
Det krävs en funktionell struktur med en professionell kontroll.

Det här gör vi redan

Under en timme fick vi lyssna på några exempel på vad som redan görs för att öka brukardelaktigheten på förvaltningen.

Brukarmedverkan vid rekrytering

Att använda brukare vid rekrytering av tjänstemän kan verka märkligt, men erfarenheterna är goda. En brukare kan lägga till de frågor en professionell inte tänker på. Vi kompletterar varandra med våra kunskaper och förhoppningsvis får vi ett bättre resultat.

.

Familjelösning

Dynamis och Maria Nordväst samarbetar för att få föräldrar till barn mellan 0-20 att bli en del av en lösning. Fit (Fit= Feedback informed treatment) är en metod som de använder för att mäta hur användarna upplever stödet. Även här ifrågasätts nyttan i förhållande till de som tjänsten är till för eller deras anhöriga. Att ha anhöriga som delaktiga i insatserna kan generera till en stabilare utveckling av individen.

Digitalt utanförskap

Pernilla Kvist och Thomas Naujocks presenterade Digitalt utanförskap med övertygelse.
Digitalt utanförskap började som en fråga från en av deltagarna i vår Innovationsgrupp för brukare.
När det talades om digital utveckling i socialt arbete kände en av deltagarna sig utanför. Han kunde knappt starta datorn och att logga in någonstans var omöjligt. Därför undrade han om vad som skulle hända med de som inte kunde?

Vi diskuterade lösningar om hur vi kunde lära ut till de som inte kunde. Vi kom fram till att den som lär ut inte nödvändigtvis behöver vara en professionell lärare. Det kan lika gärna vara en erfaren brukare som lär en annan brukare som saknar kunskapen.

Vi började med en kurs på Olsgården och är nu på flera platser i staden med både kurser och service. Det är kunniga brukare vilka hjälper brukare som inte har kunskapen.

Områdes- och utvecklingsarbete på Adolfsberg

Det började med Vorta Drom, en förening för romer som försöker integrera sig i samhället. Och är nu en förening som inkluderar alla. Deras arbete har utökats efterhand som man upptäcker behoven. Sedan starten på samverkansprojekten med bland andra Helsingborgs stad 2014, genom “bättre hälsa för unga romer” har föreningen nu fått igång ett samarbete med kringliggande verksamheter i Adolfsberg.

Där jobbar de bland annat med att stötta barn att få en bra start i skolan, hjälper barn som har halkat efter i sina studier och uppmuntrar föräldrar att lämna sina barn på förskola för att de ska få samma förutsättningar som andra barn inför skolstarten. Man har även genom projektet Po drom fått en hel del deltagare till studier och arbete. Detta samarbete och föreningens drivkraft har gjort att livskvaliteten har ökat hos många av deltagarna.

Egen summering av dagen

Denna lilla person fick vara med om detta gigantiska.

Redan i trappan in till föreläsningen diskuterades om dagens innehåll och om vad man förväntade sig av dagen. För mej var det mest spännande att få lyssna på hur dom tänkt sig jobba med oss brukare. Kunde jag få några svar? Hela förmiddagen var en spännande resa att följa med på. Där den akademiska taktpinnen bytts ut mot en strategisk klocka. Några direkta svar fick jag inte men däremot en inblick i den vilja som finns att förändra till det bättre. Men även att det ska leda till en tryggare arbetsmiljö för de anställda.

Risken är att uppföljningen kräver för mycket insatser, att den minimeras eller uteblir helt.

(Text: Bengt Nilsson, Foto: Bengt Nilsson och Richard Hylerstedt)

Minnesanteckningar Gemensam utvecklingsgrupp 10 september

Höstens första möte med Gemensam utvecklingsgrupp följde upp visningen av I, Daniel Blake, genom att ta upp filmens teman om bemötande från olika myndigheter, brister i samverkan och digitalt utanförskap. Den här gången fick vi också besök av stadsdirektören Palle Lundberg.          Läs mer…

Mer om Palles besök kommer inom kort på hans Instagram.

Platser kvar till Bootcamp – här är projekten som gick vidare

Under hösten kommer socialförvaltningen att jobba vidare med de utvecklingsförslag som röstades fram på medarbetardagarna 6-7 september. Nu har du som har brukarerfarenhet chansen att anmäla dig till "Bootcamp", för att vara med i någon av de arbetsgrupper som ska bildas tillsammans med Idéslussen och medarbetare på förvaltningen.

Sex förslag ska nu bli till sex arbetsgrupper (inom parentes kan du se vilken dag som förslaget röstades fram). Ange gärna vilket/vilka förslag du är intresserad av när du anmäler dig.

Att utforska

  • Upplevelsen att chatta och kommunicera digitalt med socialförvaltningen (torsdag)
  • Ungas upplevelse av att ta till våld (fredag)

Att testa

  • Kortare utredningar med mindre upprepning för brukare (torsdag)
  • Fortbildning inom till exempel psykisk ohälsa och missbruk, som går att tillämpa direkt i möten med brukare (fredag)

Att skala upp

  • Att brukare har en ansvarig kontaktperson som jobbar enligt case management-metoden (torsdag)
  • Att ge behandling hemma hos brukare (så kallade hemmahosare) (fredag)

Bootcamp pågår mellan 21 september och 19 oktober med arbetsmöten för arbetsgrupperna varje fredag klockan 10:00-12:00. Fredagen den 26 oktober är det slutpresentationer samma tid. Alla som vill komma är välkomna då. Anmäl dig via e-post till jennifer.tong@helsingborg.se.

Mer om Bootcamp

Välkommen till Gemensam utvecklingsgrupp 10 september

Den 10 september är det dags för höstens första Gemensamma utvecklingsgrupp. Vi träffas på Fontänhuset Helsingborg 13:30-15:30. Vi kommer då att följa upp filmvisningen av I, Daniel Blake genom att prata om bemötande, samverkan och digitalt utanförskap.

Plats: Fontänhuset Helsingborg, Norra strandgatan 8

En mer detaljerad agenda kommer inom kort!

Du behöver inte ha sett filmen för att delta i samtalet och du behöver inte anmäla dig.

Ung, pigg och frisk! Eller? – Skåneveckan för psykisk hälsa 2018

Hur kan vi förebygga psykisk ohälsa bland unga? I samband med Skåneveckan för psykisk hälsa anordnar Helsingborgs stad en förmiddag på Nicolaiskolan den 11 oktober.

Om dagen

Hur kan du upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede? Vad kan du göra själv? Vem ska du vända dig till? Vågar du prata om hur du mår och vad som stressar dig? Vad kan du göra som anhörig, vän eller lärare? Dagen är särskilt riktad till dig som är ungdom eller möter ungdomar i ditt yrke.

Tid

Torsdagen den 11 oktober, klockan 08:30-12:00.

Plats

Nicolaiskolan (Kultursalen), Studievägen 2, Helsingborg

Anmälan

Förmiddagen är gratis och öppen för alla, men antalet platser är begränsat. Anmäl dig därför senast den 28 september via formuläret nedan. Om du vill anmäla en hel grupp eller klass kan du mejla direkt till: david.bergstrom@helsingborg.se

Schema för dagen

08:30 Inledning
08:40-09:20 Hälsoronden – Deppig, stressad eller utmattad? Vart ska jag vända mig? (Alexander Siotis)
09:30-10:15 Sveriges vanligaste psykfall (Malin Jensen)
10:15:10:30 Bensträckare
10:30-11:00 Film: Tonårshjärnan (Part)
11:05-11:50 Machokultur och psykisk hälsa (Under kevlaret)
-12:00 Avslutning

Om föreläsarna och programpunkterna

Alexander Siotis är läkare och grundare av Hälsoronden
Hälsoronden är en interaktiv föreläsning om hälsa, sjukdom och hur du hittar rätt i vårddjungeln. Alexander fick priset som Årets samhällsinnovatör 2017 i Helsingborg, för sitt arbete med Hälsoronden.

Malin Jensen är arbetsmiljökonsult och beteendevetare
Föreläsningen ”Sveriges vanligaste psykfall” är en personlig berättelse om att leva med psykisk ohälsa. Utifrån egna erfarenheter, intimt och med glimten i ögat utmanar Malin Jensen, i rollen som attitydambassadör, våra attityder och föreställningar. Läs mer om Malin här.

Part (Preventivt arbete tillsammans) jobbar med förebyggande projekt för barn och unga
I Part samverkar Helsingborg, Landskrona och Region Skåne och genom projektet Pshout arbetar de för minska den psykiska ohälsan bland unga tjejer, bland annat genom fysisk aktivitet. Läs mer om Part här.

Under Kevlaret är en ideell förening som arbetar mot machokultur samt förebyggande, opinionsbildande och stödjande för killars psykiska hälsa
Vad innebär det att vara kille idag? Varför tycks det fortfarande vara så svårt för killar att prata känslor? Varför skriker killar högst i klassrummen? Kan det vara machokulturens fel? Vad är förresten machokultur och hur mycket kan den egentligen påverka oss? Läs mer om Under Kevlaret här.

Flyer

Här är en flyer för evenemanget som du gärna får dela, skriva ut och sprida! (pdf)

Vad är Skåneveckan?

Skåneveckan för psykisk hälsa startade i oktober 2010. Sedan dess har den växt sig större för varje år. 2018 års vecka pågår 8-14 oktober. Det är en vecka för ökad kunskap, hopp och samtal kring psykisk hälsa. I hela Skåne arrangeras seminarier, kulturarrangemang och mötesplatser. Skåneveckan samordnas av Region Skåne och Studieförbundet Vuxenskolan. Arrangörerna är allt i från privatpersoner och brukarföreningar till kommuner och privata arbetsgivare. Du kan läsa mer om Skåneveckan här.

Anmäl dig till Bootcamp på socialförvaltningen

Medarbetardagar på Dunkers 6-7 september

Den 6-7 september kommer socialförvaltningen att ha medarbetardagar på Dunkers kulturhus. Du som är brukarutvecklare i ett eller flera projekt är välkommen att delta. Anmäl dig senast den 17 augusti.

Johan Quist från Centrum för tjänsteforskning föreläser om tjänstelogik, vi presenterar några av de olika utvecklingsprojekt som pågår på förvaltningen och röstar om projekt att satsa på inför hösten. Lättare lunch ingår. Dagen pågår 08:30-14:00.

Det är samma program båda dagarna, så du väljer vilken dag som passar dig bäst. Alla fält måste fyllas i i anmälningsformuläret. Som brukarutvecklare fyller du i:

Verksamhetsområde: Brukarutvecklare
Enhet: (fyll i projekt du deltar i, till exempel: Klarspråk, Mentorskap, Rekrytering, Digitalt utanförskap…)
Närmsta chef: Kalle Pettersson

Anmäl dig här.

Skapa ett drogfritt tänkande hos individen

Vår invånarreporter Bengt har skrivit en krönika om hur utanförskap och otrygghet kan leda till missbruk och hur han ser på substitutionsbehandlingar.

(Det här är en krönika och åsikterna är skribentens egna.)

Studera eller arbeta är våra mest normala sätt att sysselsätta oss i samhället.

Att bidra till samhället genom att vara en god medborgare som betalar skatt och inte ligger till last är de flestas strävan. Samhällstrycket ökar när arbetstillfällen minskar och bostadsköerna blir längre.

Den enskilde individens konkurrens om både arbete och bostad är inte alltid rättvis. Vi har en utslagsmekanism i vår vardag som jämför våra insatser och kvaliteten.

De som bor kvar hemma trots att de kommit upp i ålder och utan sysselsättning blir lätt en börda för resten av familjen. Förr fick du till svar på socialen om du bad om pengar till uppehälle: ”Har du inga släktingar att fråga? Är dina egna tillgångar slut?”

Till sist har du inga släktingar eller tillgångar kvar.  Resurserna är tömda. Föräldrarna börjar ställa krav på sina ungdomar. I vanliga naturen är det nu djuren stöter bort sin avkomma, men inte människan. Vi ska anpassa oss och rätta oss in i leden. Blir du då utkastad hemifrån och övriga samhället inte har någon plats för dig är ett utanförskap påbörjat. Att styra handlingar med känslors hjälp är inte det optimala.

KASAM, känslan av sammanhang, är inget den känner som blivit utslängd, för att du inte duger att bo kvar hemma. Stressen och pressen på våra familjer ökar också kontrollen på tillgångarna. Utan tillgångar ingen försörjning. Någon känsla av tillhörighet får inte den som ej bidrar. En konflikt är skapad.

Substitut för trygghet

Droger är ett substitut för trygghet. Det du inte hittar i vardagen försöker du få på konstgjord väg. En lösning som inte på något sätt är hållbar eller individutvecklande. Att ta droger för att slippa se sin egna vardag är något vi möjliggör med hjälp av våra privatiserade Laro-mottagningar. Här delas frikostigt ut medicin till de ungdomar som varit i kontakt med till exmpel ”Tramadol” i några månader. Substitutmedicinen är starkare och med sidomissbruk leder det till förödande konsekvenser för individen.

Vi har på ett sådant sätt skapat en beroendeperson. Psyket mår bra men kroppen skriker om hjälp. Att tillföra kroppen syntetiskt material kan aldrig vara bra. Som tillfällig lösning på ett problem du inte kan hantera är Laro-mottagningarna ett alternativ. Vi avskaffade psykiatrisk slutenvård 1999. Nu kan det kännas som att vi ersätter den med att ge de obekväma i samhället en medicin som får dessa mer kontrollerbara.

Ett annat alternativ är de inriktade åtgärderna med syfte att lämna drogen bakom sig. Att inte se drogen som ett alternativ. I detta alternativ ingår det egna behandlingshemmet Olsgården, men även privata aktörer jobbar med samma syfte att skapa drogfritt tänkande hos individen.

Vilket alternativ som är rätt beror på vem du frågar.

(Text: Bengt Nilsson)

“Det blir inte så stort att en av dessa två personer har problematik och den andra makt, det blir mer som ett samarbete.”

Efter sju års erfarenhet av socialtjänsten i olika delar av landet har Allisa satt ord på vad som är viktigt för henne i relationen med sin socialsekreterare, vad som skapar tillit och hur snabbt den går att rasera. Hon vill se mer av samskapande och bemötande på samma nivå. Här kan du läsa hennes berättelse.

Hej!

Jag är en tjej på 18 år som haft kontakt med socialtjänsten sedan jag var 11 år. Jag har haft ett missbruk och en stämpel som kriminell i min hemstad. Mitt normbrytande beteende ledde mig till ett utanförskap.

Med handen på hjärtat har jag aldrig velat leva det livet jag levt, jag har aldrig trivts med stämpeln som farlig, för det är egentligen inte jag.

Att bli stämplad som en kriminell är inte så svårt, men att få bort den stämpeln är betydligt mycket svårare.

Att skaffa stämpeln kan du egentligen göra helt själv, du behöver inte någon hjälp från andra men för att kunna ta dig ur det behöver du enormt mycket mera, du behöver stöd från alla håll.

Någonting du behöver är stor tillit till och en tajt kontakt med är er, socialtjänsten.

Just nu är jag placerad på mitt 16:e ställe, i ett familjehem där familjemamman även jobbar med hund. Vi hade passat en hund en lite längre tid, jag tyckte om denna hund väldigt mycket och hade så mycket att berätta för ägarna om hur roligt vi haft.

Vi står i hallen hemma hos mitt familjehem när jag får reda på att kvinnan som har hunden håller på att utbilda sig till socionom. Helt plötsligt kände jag bara ett hat emot henne, en kvinna som jag tyckt är jättetrevlig, som jag inte haft minsta problem med. Plötsligt ville jag bara att hon skulle ta sin hund och åka.

Men så tänkte jag lite längre än jag brukar och inser att jag precis dömde henne utifrån hennes yrke. Hon hade ju inte ändrat sig någonting, det enda som ändrats var att jag fått lite mer info om vilket yrke hon har.

Jag stod och funderade på vad som ger mig rätten att döma socialtjänsten, när jag flippar när de dömer mig…

Och så kom detta erbjudande…

Jag har alltså fått ett erbjudande att dela min erfarenhet och mina känslor för att tillsammans kunna förbättra situationen inom socialtjänsten och hjälpen för oss som hamnat snett i samhället. Det kändes så bra, jag behövde inte tänka länge innan jag sa att jag ville. Jag hann inte ens tänka på alla rädslor jag har för att öppna mig för folk, och att det är myndigheter jag ska berätta saker för skrämde mig inte heller, det blev som att något inom mig bara skrek JA.

Jag ska försöka förklara detta så bra jag kan. Som sagt har jag bott mest på olika hem, allting ifrån MTFC, SIS, familjehem och flera olika behandlingshem, men jag har aldrig riktigt lagt fokus på vad jag har behövt hjälp med, allt mitt fokus har legat på att hämnas på soc, för att de har lovat mig saker, planerat saker bakom min rygg och liksom inte riktigt trott på mig. Min stämpel för vem jag har varit verkar som den liksom ska vara kvar, oavsett vilka framsteg jag gör.

Jag har haft svårt med tilliten till myndigheter så länge jag kan minnas och därför blir det extra viktigt för mig att hela tiden få en bekräftelse om att jag kan lita på min soc. Detta har gjort att små grejer som du knappt skulle kunna tänka sig förstör relationer lätt kan få mig att stänga ut min soc direkt, för att känner jag mig sviken.

Jag skulle nog inte nämna för min soc varför jag känner mig sviken och inte riktigt kan lita på henne längre, istället hade jag nog sagt något i stil med: ”Din äckliga fkn f*tta, kom inte och säg att du ska hjälpa mig när det enda du gör är att förstöra mitt liv!” Jag skulle inte säga det bättre än så, även om jag vet att jag borde, men jag vågar liksom inte, för jag måste stänga ut personen ifrån min säkerhetszon.

Detta är något som under en längre tid upprepades, kanske för jag inte sa någonting om det? Jag ska i alla fall förklara en otroligt negativ spiral, som jag nästan kan lova er att jag inte är den enda som känner igen, tyvärr.

Jag var placerad på en låsbar avdelning i lite längre än ett år. Första tiden ringde jag min soc mer eller mindre varje dag, oftast för jag hade en liten fråga om någonting. Min soc var otroligt svår att få tag på och då hon svarade blev jag nästan lite chockad över det. Bara det att hon var så svår att nå gjorde grunden till att skapa tilliten svajig.

När vi väl pratade kunde jag ställa min fråga, det kunde vara att jag ville ha besök till exempel. Jag förstod ju att hon inte kunde ge mig ett svar där och då, jag visste innan jag ens ställde frågan att jag skulle få ett svar som: ”Vi kan kolla på det så återkommer jag med ett svar till dig.”

Önskan kanske gick igenom och jag var väldigt glad över att få besök som jag önskat, men lika arg var jag över att min soc inte hade ringt och sagt det till mig, för hon sa ju faktiskt att HON skulle återkomma med svar. Även om hon sa det till min KP som sedan sa det till mig och det är exakt samma sak, så svek hon ändå genom att inte säga det till mig, som hon sagt att hon skulle.

Upprepade tillfällen som dessa och liknande händelser fick mig att till slut känna mig så sviken av min soc och så otroligt bortprioriterad så jag slutade prata med henne och önska vad jag ville. Det kändes ju ändå bara som de tog alla beslut och pratade enbart över mitt huvud, så jag gjorde som jag ville med allt.

Inte för att jag kunde utan för att försöka hämnas på min soc och visa henne att hon misslyckats med det hon sagt skulle bli så bra.

I hennes ögon var jag mer en fullt aktiv missbrukare som bara trotsade. Jag var egentligen bara helt förstörd och kände mig så sviken att jag inte orkade bry mig mera, allt hände över mitt huvud oavsett om jag var drogfri och duktig eller nerknarkad och kriminell. Jag hade alltså släppt allt fokus på mig själv och min problematik för att enbart fokusera på att min soc svikit mig.

Jag straffade ju ingen annan än mig själv och alla val jag gjorde var helt mina egna, men jag skyllde på min soc, för hon hade ju inte stått för sitt ord, så varför skulle jag stå för mina ord?

Hon visste inte ens om att jag satt på de känslorna eftersom jag inte sagt någonting om det utan bara haft en otroligt äcklig attityd emot henne på varje möte.

Nu i efterhand, med lite mer stabilitet i mitt liv, har jag funderat mycket på detta. Jag personligen skulle aldrig lägga ett större värde i att en kompis säger till mig att hon ringer upp men inte gör det, inte heller om jag ringer någon flera gånger utan svar, jag hade inte lagt ett piss i det utan mera tänkt  ”aja skitsamma ” och sen skakat av mig det, samma som många av er förmodligen gjort.

Det är inte så viktigt att ringa upp direkt som du sa att du skulle, eller att säga att du ringer tillbaka med ett svar men istället skickar det i ett sms eller kanske genom en annan kompis, men när du försöker få tag på din soc så blir det där jätteviktigt.

Kanske för att din soc ändå sitter på nyckeln till alla dina beslut, så den relationen och de löftena som ges mellan ungdomen och socialtjänsten är så otroligt viktiga att hålla sig till. Blir det förändringar i det är det viktigt att vara tydlig och förmedla förändringen, inte till ens KP eller via någon annan, utan direkt till ungdomen. Sen borde du absolut ta det med en KP eller så med före eller efter, men säg det själv till din ungdom, den lilla biten betyder mycket.

Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, men jag har haft många soc under min tid i socialtjänstens händer, och alla har varit olika, på alla möjliga sätt. Någon har jag gillat mer, någon mindre, någon inte alls, trots att de alla egentligen tagit samma beslut, utefter hur jag bettet mig och vad som är lämpligt för mig i den stunden. Men skillnaden på hur jag fått reda på olika saker och fått sakerna till mig har grundat i hur jag bemött det, hur jag hanterat det och hur jag har kunnat kämpa för att klara problemen.

Både jag som ungdom och du som soc är människor, med exakt samma värde, med exakt lika mycket brister och olika problematik. Ditt största problem kanske är att du ofta glömmer något hemma, mitt största problem kanske är att jag missbrukar, men det finns så mycket likheter i det ändå.

  • Vi båda behöver jobba på att förbättra det eftersom det är ett problem.
  • Vi båda behöver hjälp med det, jag kanske behöver en avgiftning medan du kanske behöver en extra påminnelse eller en liten lapp på dörren.
  • Men vi båda behöver få höra att vi förbättras, vi båda behöver få se våra framsteg från olika håll, inte för att kunna skryta om det eller så, utan för att det laddar med kraft till att fortsätta kämpa för att nå målet.
  • Vi behöver ärlighet från dem som hjälper oss med problemet, vi behöver kritik och vi behöver belöning, men det vi behöver mest är tilliten med dem som hjälper oss.
  • Litar vi inte på personen/personerna blir det svårt att erkänna att du kanske tagit något steg tillbaka, att du behöver backa bandet och kanske behöver lite extra hjälp. Vi är bara människor och vi alla gör misstag, men utan tilliten och tryggheten kommer vi inte erkänna våra fel, vi kommer inte stå upp för dem och vi kommer absolut inte visa att vi är svaga och behöver extra stöd.

Därför är det så viktigt att det funkar redan från början, eftersom små saker blir stora så lätt och det oftast kommer en stor del ångest med på de olika dumma besluten så blir det extra svårt att släppa det som hände och försöka börja om. Så mitt tips är verkligen att komma fram till en tydlig plan med relationen till soc.

Starta relationen med att prata om hur ni ser på saker, ifrån båda håll, låt inte bara den unge sitta och berätta vad som är jobbigt, berätta gärna lite av vad du tycker är jobbigt med, det kommer få den unge att känna sig på lite mer samma nivå.

Det blir inte så stort att en av dessa två personer har problematik och den andra makt, det blir mer som ett samarbete.

Försök prata ofta med varandra, ring din ungdom någon gång i veckan, inte bara för att komma med ett beslut eller besked utan kanske bara för att fråga om läget, berätta något roligt som hände dig eller vad som, det hjälper också, för då blir inte soc-samtalen direkt kopplade till något negativt och du visar att den unge är värd att få hjälp, att jag inte är ett problem eller någon som det egentligen inte finns tid för.

Var ärlig om allting med, även om det är funderingar på att låsa in personen på akutavdelning eller låta personen flytta hem eller till eget. Genom att vara öppen med alla funderingar och planeringar kommer det underlätta för oss ungdomar att prata om våra tankar.

Det blir liksom mer naturligt att vara öppen om allt det där inom ens huvud, och du får se belöning och konsekvenser mycket fortare, vilket är viktigt att du gör, speciellt belöningen, eftersom du lätt tappar motivationen. För det är en otroligt jobbig resa och det dröjer länge innan du själv ser det.

Jobba i ett team, gör resan tillsammans och dela på makten så mycket det bara går. Försök alltid mötas på mitten, och förklara alla beslut och funderingar extra tydligt för oss, och checka att vi verkligen förstår.

Tack.

(Text: Allisa, 18 år)