”De blev chockade över en så stor förändring”

Minne Alhassani och Gena Alshehabi var två av de ungdomar som ritade, planerade och genomförde en renovering av ett besöksrum på socialförvaltningen. Vår invånarreporter Ibrahim El Halabi har pratat med dem.

Ett besöksrum hos socialförvaltningen behövde en renovering för att anpassas mer till barn, så att de kan känna sig mer bekväma. Några ungdomar från Framtidsverkstaden i Adolfsberg kom till socialförvaltningen och gjorde jobbet med att anpassa rummet till både yngre och äldre barn. Flera ungdomar utförde renoveringen, men här har jag pratat med två av dem, Minne Alhassani och Gena Alshehabi, som var engagerade i sitt arbete.

Varför behövdes renoveringen?

– Dessa rum är ganska deprimerande, de har knappt färg, det är jättetyst, man kan knappt göra något där och dessa rum är till barn. När barn går dit och pratar om något de har gått igenom är det ingen trevlig upplevelse. Men någonting kreativt som vi kan göra med färg, lite möbler, lite leksaker och sådant gör det mer bekvämt, säger Minne Alhassani.

(Bilder på rummet innan renoveringen.)

Hur anpassade ni besöksrummet till barn?

– Först och främst var rummet mitt i byggnaden, så det hade inga fönster och det var mörkt. Det hade bara en lampa. Så vi tänkte att rummet ska vara belyst, inte för mycket men att det ska kännas stort. Vi tänkte också måla väggarna och vi la till växter för att ge mer liv till rummet, berättar Gena Alshehabi.

– Vi tänkte på jättesmå detaljer som kan göra det mer bekvämt, men det fanns också begränsningar. Vi kunde inte ha glas eller en vas, så att barnen inte råkar skada sig, förklarar Minne.

(Bilder på rummet efter renoveringen.)

Hur planerade ni arbetet?

De tog ungdomarna en månad att planera renoveringen men fyra dagar att utföra arbetet. Gena gjorde en 3D-modell till rummet på datorn så att de kunde se idén framför sig.

– Först krockade våra idéer men sen kom vi fram till något, säger Minne.

Vad har ni lärt er efter renoveringen?

– Det här med detaljer, att det är så små detaljer som kan påverka ett barn. Grön färg är lugnande och hur stark belysningen är, säger Minne.

– Man har en budget, man ska vara flexibel, i stället för att köpa något dyrt kan man ersätta det med något billigare som passar till budgeten, menar Gena.

Hur samarbetade ni med socialförvaltningen?

– De kontaktade vår projektledare, berättar Minne.

– De hade redan hört om att vi är bra på att rita, vara kreativa och designa. De frågade oss om vi ville vara med och vi sa ja, fyller Gena i.

Hur var det att träffa medarbetarna hos socialen?

– De gick förbi och sa hej, de var trevliga, tycker Gena.

– De blev chockade över en så stor förändring, säger Minne.

Vad är Framtidsverkstaden?

– Alla känner igen Erikshjälpen som second hand-affären. Men den har en grupp, Framtidsverkstaden, där ungdomar får vara en del av själva föreningen. Det går ut på workshops, event och andra aktiviteter. Konceptet är att ungdomar ska vara med och utvecklas, förklarar Minne.

Dessa aktiviteter är ritaworkshopen, musikworkshopen, ledarskapsutbildning med mera.

Vad har ni lärt er från ledarskapsutbildningen?

– Vi har lärt oss mycket tycker jag, först och främst hur man ska tänka om man ska börja ett eget företag. Det är viktigt att ha kontakter, menar Gena

– Vi lärde oss jättemycket om hur man börjar från början. Det var inte bara lektioner där man skriver på en tavla, utan det kom bokstavligen entreprenörer som berättade om sin historia, säger Minne.

Ungdomarna fick vara med på en massa aktiviteter och de fick lära sig om kontakter och att vara sociala.

Vad tycker ni om ungdomars inflytande i samhället?

Både Gena och Minne tycker att det är bra att ungdomar nu för tiden har mer påverkan och inflytande i samhället.

– Jag tänker att ungdomar kan vara mognare än vad de egentligen är, när de får chansen att ta ut sin förmåga. Det är då dom visar vad de kan och påverkar det som händer, menar Minne.

Ungdomarna säger att de kommer komma på fler projekt i framtiden och de ska fortsätta med sitt engagemang hos Framtidsverkstaden.

TEXT OCH BILD: IBRAHIM EL HALABI

Avbryt

Lämna en kommentar