Vår invånarreporter Caroline Åberg var på den sista föreställningen av Stumpenensemblens I grevens tid i lördags eftermiddag. Det blev en stund av både allvar och skratt.
En väninna och jag upptog de två sista platserna på Lillan på Stadsteatern där Stumpenensemblen hade sin premiär en gång i tiden för 25 år sedan i samband med en konferens om hemlöshet.
Stumpenensemblen var från början helhjärtat inriktad på att ha med personer som var hemlösa, missbrukare eller på annat sätt utsatta och drevs länge av eldsjälen Hans Polster. Idag är det mest semiprofessionella i ensemblen och någon enstaka kvar från gamla tiden.
Föreställningen är utsåld, publiken är förväntansfull och stämningen är laddad. In på scen kommer vaktmästaren på stationen Brytpunkten, slår sig ner och packar upp sin matlåda, bok och kaffekoppar ur sin portfölj. Thomas axlar rollen som vaktmästare och gör en fin roll. Han bär rollen av berättare också och för handlingen framåt. Sedan vidtar sång och alla som medverkar kommer in med sitt respektive bagage.
Så börjar I Grevens tid som är en pjäs med manus av Anders Wällhed och musik av Matti Johansson, som även spelar gitarr med sin kompanjon på scen. Publiken är med på noterna och skrattar ohämmat då det skämtas i föreställningen. Detta är en pjäs med samhällssatir och en hel del sång och även lite dans. Många har starka röster och drar ner en del applåder. En kvinna spelad av Jonna Frisch letar efter sitt bagage och får följa olika människors öden och äventyr i pjäsen. Även historien om Pandoras ask har sin givna plats här, där hoppet spelar en avgörande roll. Barbro Larsson spelar Pandoras mamma och gör en stark tolkning av förhållandet när hon brister ut i sång.
I andra akten träder folkdanslaget in och förankrar en del olustiga lagförslag… Två tvätterskor på Gåsebäck framför en aktuell sång och drar ner en stor applådåska. Det är åter Barbro Larsson och Mari F. Persson. Bengt Mangs, som spelar en roll både som levande staty och sorgsen man, låter nästan som Johnny Cash när han sjunger om sin älskade i ett brev och en älskarinna som alltid varit där. Den putslustige hotelldirektören spelad av Johan Gertsson i midnattsblå sammetskostym drar en vals om vilka skumma figurer som han lockat till sitt hotell mitt i staden. Båda spelar med sedan övertygelse att det nästan gör lite ont.
Detta är en pjäs som både talar till en teaterintresserad publik och visar upp prov på skarp samhällssatir. Många är de skratt som vissa repliker drar ned. Det är en intressant skildring av några öden som finns kvar hos oss efter pjäsens slut. Den är insiktsfull och bjuder på många glada skratt och tillrop. I sista delen avslutas pjäsen med en sång om att ta vara på livet för snart kan det ta slut och efter långa applåder lämnar vi teatern med ett leende på läpparna när vinden biter i kinderna ute i kylan.
