Test av taligenkänning

Socialförvaltningen har testat taligenkänning under nio månader. Taligenkänning är en digital tjänst som gör att socialsekreteraren kan ”tala in” sin dokumentation istället för att skriva den. Det har gett blandade erfarenheter.

– Uppfattningen om tjänsten har varit delade och vi har kunnat se både för- och nackdelar. En del har verkligen tagit sig an tjänsten och tycker att den skapar stort värde i vardagen för andra har utvecklingskurvan inte varit lika rak, säger Pernilla Kvist, utvecklare.

Generellt anser de flesta att dokumentationen tar väsentligt kortare tid när de gör akt-/journalanteckningar samt när de ska föra in längre mötesanteckningar.

– Flera upplever också att tröskeln till att ta tag i dokumentationen har blivit lägre, att de inte längre har högar av dokumentation som väntar vilket har lett till minskad stress och upplevelse av ökad kontroll.

Skånskan har varit ett hinder för vissa (tjänsten har problem med diftonger) men vid ökad användning har förståelsen ökat.

– En del korta ord som: ”är”, ”här” och ”var”, som uttalas på skånska, tolkas som harklingar av systemet vilket gör att tjänsten hoppar över dem.

Att dela rum upplever vissa vara ett hinder för att använda tjänsten och det har på så sätt påverkat användningsgraden.

– Vi kan även se att användargraden av licenserna har sjunkit under hösten för vissa av testpersonerna och flera anger ökad arbetsbelastning som skäl till varför man inte har använt sig av tjänsten i samma utsträckning som tidigare.

Några av de som började testa tjänsten i augusti anger att deras användningsgrad aldrig har tagit fart på grund av att de upplever att de har för lite tid över för att sätta sig in i verktyget. För vissa har arbetssättet krävt en omställning och testpersonerna har kommit i olika långt i detta.

Nu ska förvaltningsledningen besluta om hur vi går vidare med de erfarenheter vi fått under testperioden.

Björn Söderström och Therese Ekheim är två av dem som har testat taligenkänning.

– Taligenkänning is da bomb! Jag är glad att jag fått pröva taligenkänningen för den underlättar verkligen dokumentationen i mitt dagliga arbete, tycker Björn.

– Med taligenkänning effektiviseras mitt arbete med att få ner de ”skrivna” orden. Dokumentationen går betydligt snabbare och jag får mer tid över till att finslipa min slutprodukt, anser Therese.

Inbjudan till invigning av väggmålning om Bostad först

Den 27 februari är det invigning av den väggmålning som de boende i Bostad först har hjälpt till att skapa i väntrummet på socialförvaltningen, tillsammans med konstnären Suzanne Andersson. Du får också information om Bostad först och berättelser från de boende.

Tid: 27 februari, klockan 15:00-16:00
Plats: väntrummet Vuxen, Bredgatan 19 (via socialförvaltningens reception)

Nu har jag fått en lägenhet, världens finaste lilla etta… och jag ska bo här tills jag dör… nu har jag hittat hem, det tog 59 år. (Hyresgäst i Bostad först i Örebro)

Man behöver inte ljuga om någonting, utan man kan vara öppen och ärlig och säga som det är om man råkar göra ett misstag. (Hyresgäst i Bostad först i Helsingborg)

Vi bjuder på cider och lättare tilltugg!

Välkommen till Vernissage – Eva Plume

Eva Plume jobbar som utredare på Barn, unga och familj och berättar att hon alltid levt för att ge, ge av sig själv till andra. Hon beskriver sig själv som en person som måste ha trygghet i vardagen, veta vart hon ska och hur det kommer gå. Hon var den som älskade att måla, då hon upptäckte i tidig ålder att hon var väldigt duktig på just det. Folk berömde hennes målningar och hennes självförtroende blomstrade. Men kan man leva på sin konst? Som den trygghetsberoende människa hon var så lade hon penseln i ett hörn och lade målarfärgerna på hyllan för att med tiden samla damm. Hon skulle öppna ett café.

Eva är 17 år när hon väljer att öppna ett eget cafe. Evas cafe och konditori låg på söder i Helsingborg och detta skulle hon driva i 22 år innan hon valde att omskola sig till socionom. Under dessa 22 år hade hon hunnit bilda familj och fick 2 barn.

Men åren går och likt den som sover och ska vakna, så behövs ibland en väckarklocka.

Evas barn flyttar hemifrån och hennes pappa dör. Hennes liv känns helt plötsligt väldigt tomt och innehållslöst även om hon tränade, shoppade och fikade med vänner så fanns det något som fattades.

Eva hamnar i en livskris och behöver dra sig tillbaka för vila och reflektion. Det är ur denna vila som hon hittar tillbaka till sina penslar. Först tar det emot då det självförtroende som en gång fanns där måste byggas upp. Hon köper konstmaterial och fyller sin dotters gamla rum med färger, dukar, verktyg och annat. Till en början låter hon de som kommer på besök sitta och rita och måla medan hon exempelvis står och lagar mat. Efter ett tag så vågar Eva fatta tag i penseln och röra sig framåt i sitt liv.

Hon går krokikurser, kurser i hur man använder den ena tekniken efter den andra och älskar att utmana sig själv. Men främst gillar hon att fota för att sedan måla av fotografiet och då även lämna ett avtryck av sitt innersta i sin målning. Eva förklarar för mig att hon i alla år har levt för andra. Nu vill hon göra något för sig själv och låta sitt inre färga världen. Hon vill bidra med tavlor som är färgrika och levande. Hon vill befria sin ande och låta den få härja fritt och sprida glädje.

Med tiden har hon även funnit nya bekantskaper som delar hennes intresse. Hon och några till har skapat en konstgrupp som heter Ebbe art, de väljer då ibland att ha utställningar tillsammans. Hennes favorit ateljé är i hennes orangeri. Men hon drömmer om att få öppna eget galleri, något hon snart hoppas våga göra. Hon är flitig med utställningar och har varit runt om i skåne och ställt ut. Hon beräknar omkring 10 utställningar per år. På senaste har hon även intresserat sig för fotografi/photoart och har nu ett samarbete med Fotozon.

Den 29 januari på bredgatan 17, vån 5 så håller hon utställning och denna sker parallelt med en annan utställning som hon har i Arlöv. Tavlorna som hon ställer ut har olika prisklasser. Hon berättar att de allra minsta brukar kosta 100 kr och sedan sätts priserna utifrån, material, tid och arbete som lagts på målningen. Men den högsta prissumman har varit 5000 kronor. Det finns även en tavla som kommer gå genom budgivning, denna tavla heter Havet. Eva är spänd på att se hur mycket en sådan tavla kan gå för. Nedan kan en bild på konstverket ”Havet” ses.

Eva driver en egen hemsida som heter Ateljepenseldraget.se, en facebooksida: @Evasateljepenseldraget och instragram: Evasateljepenseldraget. Du kommer till var och en genom att klicka på länkarna.

Eva hälsar dig hjärtligt välkommen till Evas utställning på Bredgatan

  • Plats: Bredgatan 17, vån 5
  • Datum och tid: 29 januari, Klockan 12:00-15:00

Har du frågor kan du alltid mejla Eva på eva_63_maja@hotmail.com 

Ljusmanifestation – Helsam

Den 6 februari hålls en ljusmanifrestation på Gustav Adolfs torg för att minnas och hedra de som gått bort i hemlöshet, missbruk och utanförskap.

Manifestationen sker utifrån att minnas och hedra men även sprida hopp i vintermörkret. Kyrkoherde Kristian Lillö håller tal och Claes från Träskbarn bjuder på musik.

Plats: Gustad Adolfs torg( vid regn kommer manifestationen ske inne i kyrkan)

Datum och tid: 6 februari, klockan 17:00

Facebookevangemang

PDF för utskrift

Bättre hälsa – slutrapport

År 2014 startade Vorta Drom ett samarbete med Arvsfonden där man gick in med stöd till barn och unga. Man valde att fokusera på områdena utbildning och hälsa. Nu är projektet avslutat och resultaten är goda.

Man har följt 15 barn i deras utveckling. Av dessa har 7 barn nått gymnasieålder och alla har kommit in på gymnasiet. Rent statistiskt ska inte detta ha kunnat ske om man läser folkhälsomyndighetens siffror. Enligt Statistiska centralbyråns senaste mätning 2018 är det 51 procent av barnen till föräldrar utan gymnasial utbildning som får behörighet till gymnasiet. De barn man följt i Bättre hälsa har föräldrar utan gymnasiebehörighet. Hur kommer det sig att dessa barn lyckats trotts statistik som tyder på motsatsen?

Man har kikat på vilken grupp det är som inte får gymnasiebehörighet och som det går sämre för. Det finns många spekulationer men på folkhälsomyndigheten kan man läsa att det bland annat beror på föräldrarna till barnen. Enligt mätning så har 51 procent av barnen till föräldrar utan gymnasial utbildning fått behörighet själva, 82 procent av barnen med föräldrar som har gymnasial utbildning fått behörighet till att gå gymnasiet och 93 procent av barnen till föräldrar med eftergymnasial utbildning har behörighet till gymnasiet.

Du kan läsa mer om detta på: Folkhälsomyndigheten/statistik

I projektet har man haft eftermiddagsskola, hälsoaktiviteter och använt catch-up metoden Läsklar. Detta i sin tur har bidragit till läxhjälp, att barnen har fått motion och ett engagemang i barnen som stärker deras självkänsla och självförtroende. Detta visar på att om man fångar upp barnen och ger dem extra stöd bidrar det till att senare kunna komma in på gymnasieutbildning och klara av utbildningen även där. Detta leder senare till ökad möjlighet till jobb efter skoltiden eller fortsatt eftergymnasial utbildning som högskola och universitet. Detta trots att tidigare studier syftar på att dessa barn är i riskzonen för att inte klara sig efter högstadiet.

Målen har under projekttiden varit att barnen ska må bra och lyckas i skolan och detta mål har man uppnått.

Brottsofferdagen 2020

Den 21 februari är det den internationella brottsofferdagen. I år bjuder brottsjouren in till föreläsning där expert Angela Beausang och barnkonsulent Emma Fagerstrand talar om ämnen som rör temat.

Angela Beausang har suttit som expert i det Nationella Rådet för Kvinnofrid men och i olika utredningar för regeringen. Hon var med att bilda WAVE (Women against Violence Europe – en sammanslagning av kvinnojourer i Europa) och har föreläst för Europarådet och EU. Nationell och internationell expert på mäns våld mot kvinnor. Praktisk erfarenhet där hon startade som ideell jourkvinna till att starta Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, till att senare bli vald till ordförande för organisationen.

Emma Fagerstrand är barnkonsulent och har arbetat som handläggare och chef i en kommun med ansvar för frågor om integration, barnrätt och demokrati. Hon har arbetat med folkbildning, varit gymnasielärare, och drivit projekt för metodutveckling i samarbete mellan ideella föreningar och offentliga verksamheter. Emma Fagerstrand är aktuell med boken Så blir barnkonventionen konkret – tolv nycklar till ett strategiskt barnrättsarbete.

  • Tid: fredagen 21 februari, klockan 9.00–13.00
  • Plats: Röda Kvarn, Karlsgatan 7, 252 24 Helsingborg
  • Anmälan senast 15 februari: info@helsingborg.boj.se eller på telefon: 042-284200
  • Kostnad: kostnadsfritt
  • Arrangör: Brottsofferjouren i Helsingborg med stöd av Brottsoffermyndigheten

Schema för program hittar du i PDF – Brottsofferdagen 2020

När lillan kom till världen

En teaterpjäs om när ett barn får en diagnos och hela världen för familjen rasar samman. Pjäsen berättar om mötet mellan vården och föräldrar till ett barn med funktionsvariation. Blandningen av frustration, ilska, tillförsikt, hopplöshet och kärlek som kantas av vardagsbestyr. Vad behöver föräldrarna mest i denna utsatta situation?

Speltid på 50 minuter och det är fri entre som gäller men du måste ändå boka biljett för att få en plats. Boka din biljett på Dunkers biljettcentral 042-10 74 00 .

  • Plats: Dunkers kulturhus, Teatersalongen
  • Datum: 29 januari
  • Tid: Klockan 17:00

Föreställningen är en del av 2020 års Tema funktion ”Januarisol”. Ta del av hela programmet på: dunkerskulturhus.se/temafunktion

Håll dig uppdaterad! Skriv upp dig för deras nyhetsbrev på enbraplats.se/news

När lillan kom till världen Inbjudan( pdf )

Workshop – Det tredelade föräldraskapet

Den 15 januari var det workshop på HBG Works. Workshopen hade temat ”Det tredelade föräldraskapet”, där syftet var att ta upp frågeställningar som skulle leda till diskussion och i diskussionen komma fram till hur vi ska gå vidare, för att i nästa steg lägga fram ett konkret direktiv över vad som vi kan göra för att utveckla och forma oss efter problematiken man kunde se fanns idag vad gällde de olika frågeställningarna.

Det tredelade föräldraskapet står i kontext till det familjehemsplacerade barnet. Hur samverkar vi för att barnet eller ungdomen som är familjehemsplacerad ska få ett så möjliggörande, ärligt och värdigt bemötande av de insatser som finns att tilldela i staden. Hur bemöter vi föräldrar som har familjehemsplacerade barn eller haft placerade barn tidigare men känner att de behöver stöd då det finns en skam i att inte kunna/kunnat ta hand om sitt eget barn.

I workshopen jobbade man utifrån modellen open space som innebär att det är deltagarna som är de som driver frågor de vill diskutera och möjliggöra en utveckling. De som bar på en fråga skrev ner den på ett papper som senare tilldelades ett gruppnummer. Alla som var intresserade av frågan gick då till den grupp där frågan diskuterades. Det fanns 3 dialogpass, du hade möjlighet till att vara med i 3 frågor att diskutera, var du inte självaste trådskaparen så kunde du röra dig fritt till andra diskussioner.

Jag själv valde 3 diskussioner och stannade kvar hela dialogstiden. Första grupp och frågeställning som jag deltog i löd ” Hur underlättar vi bemötandet mellan kommunen och den kantstötta?” Och frågan var ställd utifrån hur föräldrar till familjehemsplacerade barn får det stöd idag de behöver. Finns det ett annat sätt att mötas på än i ett kontorsrum med flera tjänstemän mot en som har hundra frågor kring varför? vad händer? när? Hur? Kan man göra mötet mellan förälder och socialsekreteraren mer enskilt och tryggt, där frågorna i lugn och ro kan ställas? Idag finns PUFF som är en brukardriven stödgrupp där föräldrar med placerade barn kan mötas och ge varandra stöd. Men vad kan man ge för stöd från självaste socialförvaltningen? Idag finns inget uttalat stöd men i frågan hur vi går vidare så kommer man fram till att man ska bli bättre att kalla till verksamhetsmöten och stödet ska ingå som en del av självaste processen av en placering.

Andra dialoggruppen diskuterade man frågan ungefär ” hur stöttar man placerade barn som har en förälder i missbruk?” Den frågan ställdes utifrån att trådskaparen hade erfarenhet av att det finns ett glapp mellan kontakten av personal som jobbar med tillfrisknande missbrukande och socialsekreterarna mellan barnen. Föräldrar jobbar för att bli ren och återfå vårdnad och/eller kontakt med/om sina barn. Men en del tar återfall och då är det barnet/ungdomen som tar skadan av att bedömningen till återkontakt gått för fort. Barnet känner sin förälder bäst, hur ser vi till att det sker en samverkan och dialog mellan vårdinsatsen för den missbrukande föräldern och socialsekreterare till barnet, allt för att barnet/ungdomen ska känna sig tryggt, behålla förtroendet för de som ska vara där och vara till hjälp och slippa besvikelse. Jag har för mig att vi kom fram till samma ”lösning” som i förra dialoggruppen att det ska upp på verksamhetmöten.

Den sista dialogperioden så valde jag att ingå i en disskussionsgrupp där frågeställningen var ungefär ” Vad behöver jag som barn?” Här var det dags för att göra barnets röst hörd. Vi var 3 personer med erfarenhet av att vara familjehemsplacerade och vi hade alla våran egen berättelse av hur ett litet frö lett till en ond spiral med åren. Frågan ställdes om vad vi önskade något gjort för oss? Jag själv svarade att jag hade önskat att de ruskade om mig och berättat hur följden sett ut om jag berättat? För man är inte dum när man är ung. Man vill inte skada anhöriga eller göra det värre. Man vet att det man berättar skadar de man älskar men man är för ung för att veta hur. Även om de man älskar inte kan ta hand om en eller gör en illa så älskar man dem. Själv hade jag en mamma som alltid hade som mantra att ”det är bäst att hålla käft”. Något så litet som att se att vuxna verkligen kämpar för att hjälpa en kan så ett frö att där finns människor som bryr sig. Det är något man bär med sig. Ser barn/ungdomen inte att de vuxna vill eller kan hjälpa så spinner det vidare i tankar om att känna sig oälskad och oönskad vilket i sin tur leder till att i äldre ålder söker sig till de som ger en uppmärksamhet, det kan leda till hantering av droger, personer som utnyttjar en sexuellt, äldre män, kriminellt umgänge, svårt att förstå gränser i relationer i värsta fall mord. Citat från en deltagare ” man är inte så kräsen”. Så slutsatsen i den gruppen var att man ha tålamod att låta barnet öppna upp sig då det tar ungefär 1 år innan barnet känner sig trygg i kontakten och våga ställa starka frågor. Du agerar kan du inte skada barnet mer än vad det är, men att inte agera skadar barn. Lyssna till din magkänsla som kontakt med barn/ungdom.

Ett annat spår var att det behövs utvecklas bra barnböcker som verkligen besvarar de återkommande frågorna barnet har. De som finns idag är för svåra att tyda och ger inte svar på de frågor böckerna egentligen ska ge svar på. Barn förtjänar ärlighet. Ska det tillsättas en grupp som kan se över detta med barnböcker som rör sig om tunga ämnen?

Vi var 55 personer på plats som alla hade sina frågor de brann för och centralt för detta var barnen/ungdomarna och föräldrarna. Vi är brukarerfarna eller socialsekreterare, jobbar med anhörighetsstöd, boendestöd, på olika boenden, enhetschefer, sektionschefer eller med att rekrytera jourhem och familjehem samt andra liknande yrken som alla på något sätt kommer i kontakt med dessa klienter.

En otroligt givande förmiddag och önskar få se mer utav denna modell som jag uppfattade väldigt effektiv för att mötas och diskutera samt ge varandra idéer.

Att ge i juletid – intervju med Simon Olsson

Det är juletid och folk strövar omkring på gator och torg med rungande stress över vad de ska köpa för julklappar till sina nära och kära. I en del av staden sitter folk med tankar som maler, Kommer jag få julklappen jag önskade mig? Kommer den här klänningen vara bra att ha på julfesten? Eller tankar som, är skinkan god nog?

I en annan del av staden planeras en julklappsutdelning till de som bor i träningslägenheter. Det är Simon, 21 år som med planering och stort hjärta har anlänt till guldsmedsgatan i Helsingborg för att dela ut de julklappar som han med hjälp av andra givmilda människor samlat in för att skänka glädje till de som inte har möjligheten att få uppleva ett julfirande om det inte varit för människor som honom.

Jag ringer Simon en tidig morgon innan han ska bege sig till jobb. Jag har själv precis vaknat och lägger fram ett kollegieblock och 2 pennor, ifall den ena inte skulle fungera. Trött och inte alls redo för dagen så sätter jag luren mot mitt öra och ringer. Efter 2 signaler så går det fram och jag möts av en pigg och energirik röst där jag kan snabbt kan konstatera att detta är en man med ett ständigt leende på läpparna och som är väldigt levnadsglad.

Jag ber honom berätta lite om hur hela processen sett ut från tanke till själva utförandet och han berättar att förmågan att ge till andra har han haft ända sedan barnsben. Han har tidigare hjälpt bland annat kvinnor i nöd och familjer i nöd och genom en konstutställning i Helsingborg med Blecky Moström som utställare så kom han i kontakt med Mathias som är boendestödjare. Tillsammans planerade de ett julfirande med de boende och en insamling av julklappar.

Simon berättar att han brukar göra så att han skapar grupper och evenemang på Facebook och bjuder in folk till att vara med och hjälpa till. Till denna tillställning så bjöd han in folk att skänka julklappar. Det kunde vara saker som de hade hemma eller saker som blivit köpta men bara låg i en vrå och inte användes, det fanns inget krav på att pengar skulle spenderas vilket gjorde att fler människor hade möjlighet att kunna ge. Han bjöd på pepparkakor, glögg, lussebullar och kaffe och folk som kom och skänkte stannade även kvar och samtalade med varandra. Det delades många skratt och folk i sitt samfund att skänka till andra kunde tillsammans få en givande stund i att umgås.

För Simon är det en otrolig fördel att förena nytta med nöje och hans livselixir är resan med att skänka fler leenden till världen, äkta leenden. Vi lever i en väldigt egocentrisk tid där man ofta fokuserar på att ” rå gott om sig själv” och många gånger har vi blicken riktade ner i telefonen. Simon säger att skulle varje människa lyfta blicken och lägga ifrån sig mobilen i 30 minuter och under den tiden ägna sig åt att vara medmänniska så hade världen sett annorlunda ut. Han förklarar hur det kan handla om något så enkelt som att stanna upp hos en människa och bara samtala eller kanske uppmuntra genom fina ord. ”Släpp fasaden och släpp in folk” är hans råd. Han berättar att han själv ”alltid haft det så jäkla bra” och att han då vill se andra människor må bra, ”Det är väldigt uppskattat och det behöver inte ta så lång tid”.

I vemod sitter jag i tankar om hur svårt det kan vara att ge när man inte har något att ge och frågar honom om hur han tänker utifrån den stora psykiska ohälsan som finns hos många idag. Kan det finnas svårigheter att skippa självömkan och ge till andra? Simon svarar då att han medger att vi lever i en skev värld men tror att hade man lärt sig i tidig ålder att ge till sina medmänniskor så hade det nog påverkat hur man gör det resten av livet. Det är nog något som man ska introducera i skolorna och vara mer fokuserade på. Läran om att ge och läran om resultatet av att ge.

Jag frågar honom avslutningsvis om han inte kan berätta om sig själv lite och vad han gör. Han beskriver sig själv som en kreatör och sysslar mycket med färg och form. Han jobbar i en second hand butik och påpekar att det är ett sätt att ge genom att värna om moderjord, ”Det är viktigt att ta tillvara på saker som redan är tillverkade istället för att köpa nytt”. Annars bor han i en gammal lanthandel som renoveras just nu och håller i det som ett projekt.

Vi delar många skratt och jag förstår snabbt att Simons hela existens är en enda gåva. Han är så rik på energi att det smittar av sig och har ett så stort hjärta att ens egna växer. Han ger till andra genom att bara vara han själv. När vi önskat varandra en fortsatt trevlig dag och jag tackat honom för att han ställt upp på intervju så kan jag känna hur hela jag har fått en ny energi att ta tag i denna fredag.

Simon är en väldigt klok ung man och jag kan bara hoppas och önska att du som läser detta kan inspireras till att lägga ifrån dig din mobil och släppa på fasaden och våga ge av det ömma hjärta du vet att du har. Bjud in till insamling för de utsatta eller finns där för en vän som behöver en axel och låt världen få en extra droppe kärlek och livselixir.