Mustafa Panshiri är vanligtvis polis i Linköping. Men nu har han tagit ledigt från sin tjänst för att åka runt i landets kommuner och hålla informationsmöten på HVB-boenden för ensamkommande flyktingbarn. Under två veckor håller han till i Helsingborg. Mustafa kom själv till Sverige som flykting från Afghanistan 1998, då 11 år gammal.
De tjugo ungdomarna på Fredagsgatans boende samlas i en liten lägenhet som fungerar som gemensamt vardagsrum. Eftermiddagssolen ligger på och det är varm och kvavt. Mustafa fångar ungdomarna direkt genom att hälsa på dari, ett av Afghanistans officiella språk (det andra är pashto). Som svensk polis, med samma bakgrund och språk som ungdomarna får han direkt deras uppmärksamhet och engagemang. De är aktiva, svarar på frågor och ställer egna frågor. Någon fipplar med sin mobil, men efter en tillsägelse från Mustafa stoppar han snabbt ned den igen.
Demokrati och respekt
Föreläsningen, eller snarare seminariet, börjar med Mustafas egen väg till Sverige och så småningom till polisyrket. Han tar upp begrepp som demokrati och respekt och vilka skillnader det finns på vad de betyder i Afghanistan och i Sverige. Han tar upp frågor om lag och rätt och hur polisen jobbar här jämfört med i Afghanistan. Ungdomarna fortsätter att lyssna intresserat.
– I Afghanistan bygger respekt på rädsla för den som är starkare och mer erfaren, men här i Sverige förtjänar du respekt genom att argumentera för din sak och du förväntas respektera regler och tillsägelser även om konsekvenserna inte alltid är omedelbara och synliga, förklarar Mustafa.
Jämställdhet och badhus
Efter en fikapaus är det dags för de riktigt tunga ämnena. Hur ska man bete sig i ett badhus, när tjejer och killar badar tillsammans? Det är en helt ny upplevelse för de flesta i rummet att umgås med det motsatta könet i endast badkläder och ungdomarna erkänner att det har förekommit att någon eller några har gått över gränsen. De tar avstånd från det och vet att det drabbar hela gruppen om någon missköter sig. De är andäktigt tysta och allvarliga under det här passet.
– Jag tycker att det är viktigt att ta upp de här frågorna och att göra det tidigt, menar Mustafa. Det är klart att det kan vara en chock för dem att komma hit och möta ett helt annat förhållningssätt till jämställdhet än vad de är vana vid. De behöver veta vad som gäller och vilka konsekvenser det får om du inte följer lagar och regler. De får massor av information, men det räcker inte att säga saker en gång och tro att det är klart. Det är en omställningsprocess som tar tid och som kräver tydlighet och konsekventa upprepningar.
Mustafa är tydlig med att människors fördomar inte får styra debatten, lika lite som rädslan för att skapa fördomar.
– Det är viktigt att påpeka att det är en liten, liten klick som inte sköter sig. Som myndigheter måste vi respektera den oro som finns hos allmänheten, men bemöta den sakligt. Folk är inte dumma, de förstår att de allra flesta ensamkommande inte begår sexuella övergrepp, men det betyder inte att vi ska undvika att prata om de problem som kan uppstå och vad vi kan göra åt dem.
Drömmar
Kvällen avslutas med att alla ungdomar får berätta vad de drömmer om att bli. Nästan hälften av gruppen vill nu följa i Mustafas fotspår och bli polis. Andra vill bli journalister, ekonomer, advokater, läkare och fotbollsproffs. Så gott som alla vill ta en bild av sig och Mustafa.
Dags för personalen
Dagen efter är det dags för personalen på Fredagsgatan att prata med Mustafa. Nu på svenska. Mustafa förklarar vad han har tagit upp med ungdomarna och varför. Han går också igenom folkgrupper, språk och religionsinriktningar i Afghanistan och de kringliggande länderna och varför en del konflikter kan hänga kvar i det nya landet.
– De flesta flyktingungdomar jag träffar är trötta på all indelning i folkgrupper och religioner från hemlandet. För de flesta är religionen mer som en samling traditioner, till exempel att inte äta fläskkött. De vill bara ha fred, frihet och framtidstro. Jag förespråkar heller ingen indelning på boendena utan tvärtom att lägga allt sådant bakom sig och starta om. Men om det blir bråk KAN det bero på detta och då är det bra att känna till. Det kan dock lika gärna utlösas av en diskussion om vilken fotbollsspelare som är bäst.
Möjligheterna finns
Mustafa känner stort framtidshopp för ungdomarna – om de hamnar på rätt bana – och han vill ge dem en knuff i rätt riktning, innan andra och kanske mer destruktiva krafter hinner före.
– Om de får uppehållstillstånd har de här ungdomarna alla möjligheter att nå sina mål. De har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, de har kommit till ett land där alla är lika mycket värda och kan till exempel studera gratis. Men oavsett om de får stanna uppmuntrar jag alla att ta vara på den här tiden på bästa sätt: lär dig språket, studera, idrotta. Bli inte passiv!
Själv blir han en naturlig förebild, som en av få poliser med afghanskt ursprung. Hans egen pappa trodde inte att han skulle bli accepterad i kåren, men Mustafa stod på sig och fick rätt. Men han tror inte att det rakt av går att jämföra hans egna erfarenheter med de ensamkommande ungdomarnas.
– Jag kom med min familj och det är en stor trygghet. Man ska också komma ihåg att då fanns det inte många afghaner här och jag hade egentligen inget annat val än att lära mig språket och kulturen. Vissa saker tog längre tid att förstå, till exempel varför äldre personer blev förnärmade när jag niade dem. För mig betydde det något respektfullt, men för dem var det tvärtom. Och varför delade de ut kondomer till högstadieungdomar? Var det en uppmuntran att vi skulle gå ut och ha sex med varandra? Nej, så var det inte, förstod jag snart.
Det egna ansvaret
Nu är situationen annorlunda. 2015 kom det över 35 000 ensamkommande flyktingbarn, varav ungefär 70 procent är afghaner.
– Förra året kom det väldigt många flyktingar på en gång och då blir det en större utmaning att integrera sig i samhället. Det gäller att vi svenskar ganska snart är tydliga med vilka förväntningar som är rimliga att ha på samhället och vad du själv måste göra för att kunna etablera dig. Det är inte ”vad kan Sverige göra för mig” utan snarare ”vad kan jag göra för Sverige”. Allt stämmer inte med den bilden du har fått i ditt hemland via media och sociala medier.
Han varnar också för att integration är en långsiktig process, som inte sker av sig själv.
– För att integrera sig måste båda sidor bjuda till och närma sig varandra. Om du inte hälsar i hand på kvinnor är det ditt val – men då kan du inte åka runt i landet som en förtroendevald politiker och representera ett parti som står för jämställdhet. Det är bara naivt att tro det. Det är nästan ingen som är emot begrepp som demokrati, frihet och jämställdhet – men det betyder också att du i praktiken måste vara beredd att tänka om i vissa frågor. Det kan ta tid. Jag sår frön, som sedan får gro…
