Ring din medpart och ha en dialog – det är lättare än du tror
Vårdsamverkan Skåne tittar på positiva exempel över hur man kan jobba med brister i samverkan.
När jag tittar på inspelningen så lyssnar jag till tre engagerade och vältaliga personer. Det här är personer som inte ger sig. Det är helt klart samverkan som tar organisationer framåt.
Idag pratar jag med Anna Åkerman, psykiatrisamordnare i Helsingborg, Johanna Gundel Svensson, psykiatrisamordnare i Ängelholms kommun och Peter Åberg, områdeschef vuxenpsykiatri Helsingborg. De samverkar genom lokalt samråd psykiatri. I samrådet ingår representanter för de tio nordvästskånska kommunerna, vuxenpsykiatrin, BUP, habiliteringen, primärvården, AKO-representant, Allmänläkarkonsult Skåne. Det är en strukturell samverkan där de tillsammans sätter mål och arbetar med de brister som uppstår i samverkan.
Vi börjar att prata om individärenden.
– Vi går på våra lokala samråd psykiatri igenom inkomna brister i samverkan, bristen som uppkommit och hur parterna hanterat och åtgärdat situationen och funnit lösning gemensamt. Innan bristen kommer till lokalt samråd har det hänt att bristen inte åtgärdats genom att motparten inte haft dialog med varandra, då har jag hänvisat till rutinen och hjälpt personen hitta rätt person att kontakta för vidare dialog kring bristen och hur man gemensamt kan komma fram till en lösning, berättar Anna.
– När jag hör talas om individärenden så har det havererat helt. Det allra flesta individärenden tar mina enhetschefer hand om, fyller Peter i.
Minska de organisatoriska mellanrummen
Målet för samverkan under 2021 är att höja kompetensen av SIP och Mina planer samt att arbeta för att samordna insatser för att förebygga organisatoriska mellanrum.
Samrådet arbetar med ärendeprocesser för att bättre kunna förstå varandra. Under träffarna med samrådet får alla parter beskriva sin process och svara på vilka utmaningar som med samverkan. I förlängningen hjälper de diskussionerna brukare och patienter.
– Vi har gemensamma utbildningsinsatser som stärker kunskapen om varandras uppdrag och höjer vår egen kompetens. När vi lär oss om varandra så minskar de organisatoriska mellanrummen. Gynnar vi arbetet med samverkan så gynnar det också arbetet med patienter, säger Johanna.
– Vi i psykiatrin samarbetar med tio kommuner medan vi bara är en. Kommunerna har olika organisationsmodeller och olika chefsnivåer. När vi förstår hur olika kommuner har det så underlättar det för mina chefer och medarbetare att samverka och det har direkt inverkan på våra patienter, menar Peter.
Så fort de har lärt sig hur en kommun fungerar och vilka som arbetar där, så slutar folk eller så organiseras det om. Genom samrådet får de små glimtar av hur det fungerar i kommunernas verksamhet, och det hjälper dem.
– Vi har felaktiga förväntningar på varandra. Vi inom psykiatrin har förväntningar på att kommunen ska fixa boende med stöd dygnet runt. Våldsamma patienter som blir inskrivna hos oss och sedan blir släppta från LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, när vårdintygskriterierna inte gäller får ju gå hem. Sedan undrar kommunen varför vi inte kunde behålla patienten. I båda exemplen har vi för högt ställda förväntningar på vad den andra organisationen kan göra.
– Patienten vill gå hem och är inte tillräckligt sjuk längre. Det är just de punkterna vi måste diskutera. Det här är vår myndighetsutövning. Våra olika lagstiftningar är inte alltid kompatibla med varandra. Då är det bra att vi träffas i samråden för där kan vi lära känna varandra, säger Peter.
Brister i samverkan
Inom samverkan har man ett system som heter brister i samverkan. Början till det systemet startade i och med Miltonprojektet 2006 och omfattade Helsingborgs stad, Höganäs kommun och Bjuvs kommun. Sedan hakade de andra kommunerna på.
Anna kommer ihåg när hennes chef, efter det att hon fyllt i några brister i samverkan, sa till henne att ringa till psykiatrin, varvid hon undrade ”ska jag ringa till dem också?”.
– Men det var de samtalen som blev väldigt bra och det är ju precis det som är lösningen – att vi pratar med varandra, säger Anna.
I blanketten brister i samverkan ska man skriva både bristen i sig och vilka åtgärder som parterna vidtagit. Alla professioner kan fylla i en blankett. Det är viktigt att det förs en dialog med sin chef innan den skickas iväg. I kommunerna är det oftast handläggare som skickar in brister och från regionen är det sjuksköterskor.
– Det går att se att det skett en kulturförändring där man numera tar kontakt med varandra. Det händer oftare nu att man hittar gemensamma lösningar än innan, säger Anna.
– Vi har fått tryck på det här nu. Mycket tack vare att Anna är så på när man inte gör som vi bestämt, säger Johanna.
Bristerna åtgärdas
I början när brister i samverkan skulle rapporteras så var man rätt nöjd med att ha fyllt i blanketten. Men resultatet uteblev. Nu har de kommit så långt att de ringer varandra för att prata om bristen. Men den största utmaningen med samverkan är att få tiden att räcka.
– Det jag tycker är svårast ur vårt perspektiv är att vi ofta är två eller tre områdeschefer med vid den stora samverkan. En del kommuner är oftast med, vissa kommuner kommer ibland och andra kommuner dyker nästan aldrig upp. Det är helt klart svårt med tiden, vi har alla mycket att göra på hemmaplan, säger Peter.
Han fortsätter och poängterar att han beundrar Anna för det stora arbete hon lägger ner på samverkan. Det syns tydligt att Anna blir glad.
– Det är kul och jag blir glad när någon ser vad jag gör men jag vill betona att det handlar om att vi alla måste jobba aktivt för att samverka, det vinner både klienten/patienten och vi inom professionen på!
av Lotta Green Dahlberg
Denna artikeln publicerades ursprungligen på Vårdsamverkans Skånes hemsida