Suicidprevention – en fråga på liv och död?
Vår invånarreporter Caroline Åberg har besökt Suicidpreventionsdagen i Helsingborg och pratat om vikten av att prata.
Det är en ganska jäktig plats, men det finns tid för frågor och några fördjupande samtal i förbifarten. Sedan klockan 11.00 fram till 15.00 står präster och personal från Helsingborgs stad här och berättar om vad som kan behövas för att hindra en person från att ta sitt liv.
Jag pratar lite grann med Stefan och han berättar att tidigare har de stått på Gustav Adolfs torg och samtalat med människor.
– Det var förra året säger han. Och året dessförinnan på H22 stod vi i den träkåk de lät uppföra och tog emot folk, säger Stefan Borgovan.
– Vi vill framförallt nå människor som mår dåligt – och det gör många i detta sönderstressande samhället idag säger Stefan. Vi vill tala om vart man kan vända sig om så är fallet, menar han. Alla har ju det gemensamt att man vill värna sina nära och kära och vill att de ska må bra, säger han.
– 1 500 människor tar sitt liv i Sverige varje år, säger Stefan Borgovan.
Jag tycker det är en hög siffra och påpekar att det inte är klokt. Stefan kontrar med att det är 10 gånger fler som försöker och att det råder ett stort mörkertal angående det här.
– Det förekommer i alla samhällsgrupper, betonar Stefan.
Några av samhällets olika grupperingar är förstås extra utsatta, som de med psykiska och/eller fysiska besvär, menar ändå Stefan.
– 95 procent av de som försöker ta sitt liv lider av någon psykisk åkomma just då, säger Stefan.
Jag undrar stilla vad som skiljer män och kvinnor åt i självmordsförsöken. Stefan menar att män helst väljer något vapen – en ”säkrare” metod att begå självmord – eller hängning medan kvinnorna tar till tabletter eller också hängning.
Behovet att prata
Sedan möter jag upp prästen Anna Fajersson som är ny på posten i Gustav Adolfs-kyrkan. Jag frågar om det kommer många människor till henne som funderat på att ta sitt liv.
– Ja, det finns de som funderat på det, men samtal kan avhjälpa och utmanövrera dessa tankar, menar hon.
Sedan möter jag sjukhuspastorn Ann-Christine Lundblad som arbetar på lasarettet. De går runt på de olika avdelningarna och finns till hands om någon som är svårt sjuk och behöver prata. Detta sker i enskilda rum.
– Alla möjliga människor har behov av att prata.
De är fyra stycken som arbetar Ihop på lasarettet.
TEXT OCH BILD: CAROLINE ÅBERG
Louise Schade
Socialstyrelsen har själva kommit fram till för två år sedan att det finns en stark koppling, ett starkt samband mellan att leva på ekonomiskt bistånd/försörjningsstöd och suicidalitet/psykisk ohälsa! https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/3307b212ea294eb1b65b48add84a8353/2023-9-8748.pdf Och jag har själv belyst detta i en debattartikel i organisationen RSMHs tidning revansch för ca ett år sedan som riktar sig till vår socialminister Jakob Forssmed. Han har dock inte besvarat min fråga i denna artikel trots flertalet försök att få en kommentar ifrån honom. https://tidningenrevansch.se/vad-gor-regeringen-mot-fattigfallor-som-drabbar-oss-med-psykisk-ohalsa/ Och Helsingborgs vård och omsorgsnämndens ordförande vägrade höja den ersättning man får av att gå på daglig verksamhet, den som kallas för habiliteringsersättning, vilket slutade med att jag helt slutade gå och delta på daglig verksamhet eftersom det inte lönar sig ekonomiskt - det är modernt slaveri! Samhället utnyttjar människor med NPF och/eller IF, tex på polishuset här i Helsingborg på Café Karizma så kokar deltagarna kaffe och gör mackor till poliserna, för det får en deltagare 67kr för under fyra timmars deltagande och 95kr för över fyra timmars deltagande för EN DAG! Inte per timme utan per dag! Var är ”alla människors lika värde”!? Om nu alla är lika mycket värda, varför får då en som deltar på DV så himla mycket mindre i ersättning än en vanlig arbetare!? Och nej, aktivitets eller sjukersättning på grundbeloppet som de flesta av oss med någon form av NPF och/eller IF är så oerhört lågt så det går inte att leva på! LSS lagen säger att vi ska kunna leva som alla andra och FN konventionen artikel 28 säger att vi ska ha ständigt förbättrade levnadsvillkor, går inte med så lite pengar att ha råd att leva som alla andra med villa, vovve och Volvo och resa utomlands en gång per år och det går inte att ständigt förbättra sina levnadsvillkor med så låga ersättningar, tex byta upp sig till en bättre bostad osv! Klart som fan man mår skit psykiskt när staten Sverige och kommunen Helsingborg inte värdesätter en som människa efter de förutsättningar och förmågor som man har! Inför basinkomst/medborgarlön i det här landet och finansiera det genom att lägga ner socialen, försäkringskassan och CSN som är dyra, kränkande, kontrollerande myndigheter, all denna kontroll av människor skapar stress, oro och ångest hos folk, om man ska få sitt försörjningsstöd för att klara hyra och andra basala utgifter eller ej! Med basinkomst så behöver man inte längre ha den oron för man får en grundsumma utan motprestation varje månad OCH behålla den utöver en lön om man skulle klara av att jobba lite grann. Idag kvittas lönerna mot bidrag och ersättningar så man går plus minus noll på kontot, så det lönar sig inte att jobba efter sin förmåga i detta landet! GÖR OM OCH GÖR RÄTT, DET KRÄVS VERKSTAD OCH INTE ENBART SNACK OCH PRAT FÖR ATT FÅ BUKT MED DEN PSYKISKA OHÄLSAN OCH SUICIDALITETEN!!!//Louise Schade
David Bergström
Hej Louise! Jag ser att formuleringen blev otydlig i artikeln. Suicid förekommer i alla samhällsgrupper, men självklart finns det riskgrupper, där ekonomiskt utsatthet är en. Jag har ändrat texten nu. Med vänliga hälsningar /David, kommunikatör