Suicidprevention – en fråga på liv och död?
Vår invånarreporter Caroline Åberg har besökt Suicidpreventionsdagen i Helsingborg och pratat om vikten av att prata.
Det är en ganska jäktig plats, men det finns tid för frågor och några fördjupande samtal i förbifarten. Sedan klockan 11.00 fram till 15.00 står präster och personal från Helsingborgs stad här och berättar om vad som kan behövas för att hindra en person från att ta sitt liv.
Jag pratar lite grann med Stefan och han berättar att tidigare har de stått på Gustav Adolfs torg och samtalat med människor.
– Det var förra året säger han. Och året dessförinnan på H22 stod vi i den träkåk de lät uppföra och tog emot folk, säger Stefan Borgovan.
– Vi vill framförallt nå människor som mår dåligt – och det gör många i detta sönderstressande samhället idag säger Stefan. Vi vill tala om vart man kan vända sig om så är fallet, menar han. Alla har ju det gemensamt att man vill värna sina nära och kära och vill att de ska må bra, säger han.
– 1 500 människor tar sitt liv i Sverige varje år, säger Stefan Borgovan.
Jag tycker det är en hög siffra och påpekar att det inte är klokt. Stefan kontrar med att det är 10 gånger fler som försöker och att det råder ett stort mörkertal angående det här.
– Det har absolut ingenting med utbildning, ekonomiska tillgångar eller kulturella inriktningar att göra utan detta gäller alla samhällsgrupper, betonar Stefan.
Några av samhällets olika grupperingar är förstås extra utsatta, som de med psykiska och/eller fysiska besvär, menar ändå Stefan.
– 95 procent av de som försöker ta sitt liv lider av någon psykisk åkomma just då, säger Stefan.
Jag undrar stilla vad som skiljer män och kvinnor åt i självmordsförsöken. Stefan menar att män helst väljer något vapen – en ”säkrare” metod att begå självmord – eller hängning medan kvinnorna tar till tabletter eller också hängning.
Behovet att prata
Sedan möter jag upp prästen Anna Fajersson som är ny på posten i Gustav Adolfs-kyrkan. Jag frågar om det kommer många människor till henne som funderat på att ta sitt liv.
– Ja, det finns de som funderat på det, men samtal kan avhjälpa och utmanövrera dessa tankar, menar hon.
Sedan möter jag sjukhuspastorn Ann-Christine Lundblad som arbetar på lasarettet. De går runt på de olika avdelningarna och finns till hands om någon som är svårt sjuk och behöver prata. Detta sker i enskilda rum.
– Alla möjliga människor har behov av att prata.
De är fyra stycken som arbetar Ihop på lasarettet.
TEXT OCH BILD: CAROLINE ÅBERG