Maria Sol lyser som en sol och fyller 10 år

Maria Sol, som är ett boende för de över 55 år med psykisk funktionsnedsättning, fyller tio år och bjuder in till buffé. Vår invånarreporter Caroline Åberg har varit där och pratat med boende och personal.

Jubilerande Maria Sol bjuder på jordgubbsdrink och en diger skinkodyssé med fransk potatissallad och goda såser som remoulad och lemon. Vi sätter oss till bords och olika personers liv skymtar förbi i de många samtalen. Det är en fin tillställning som sprider värme och ljus och får solen att skina inomhus, trots regntunga skyar ute.

Det är ett decennium sedan Maria Sol öppnade och gamla bilder från invigningen valsar runt bland boende och anställda och väcker glada och igenkännande minnen. Någon känner igen Nils-Göran Olsson, finklädd i mörk kostym, som klippte bandet. Han är kvar på boendet. Och Helene Sjöstrand (administratör på Gåsebäcksvägen) känner igen sig själv och brister ut i gapskratt när jag säger:
-Gulligt.
Hon tittar in i kameran och de andra skojar och säger att hon är en linslus för hon syns på fler bilder.

Jag kom in från regnet och välkomnades in i köket där jag slår mig i släng med Leif Lindholm och Peter Johansson. Leif har bott på Maria Sol i nio år. Hans första fråga till mig är om jag kommer från HD. Där har han själv ett förflutet på prenumerationsavdelningen. Han har dessutom varit vaktmästare och arbetat i köket. Allt som allt blev det tjugo år på HD.
Peter och jag får kontakt och han berättar att han bott här hela tiden i tio år och trivs bra men att det försvunnit saker från honom.
Jag frågar Leif om han tyckte maten var god men han hade föredragit varm mat.
– Det skulle varit fisk idag. Panerad. Gott, säger Leif och ler.

Malin Pettersson dyker upp och undrar om vi har det bra. Hon är undersköterska och har också varit där 10 år och minns invigningen
– Då var det bara skalet och vi fick fylla på med innehåll, säger hon.
Jag frågar vad som är bäst med Maria Sol och hon svarar med en gång:
– Gemenskapen. Och att vi har roligt tillsammans.

Peter Johanssons pappa var kylmontör och jobbade med mjölktankar på landsbygden åt STAL (Svenska Turbin Aktiebolaget Ljungström), och var från Linköping ursprungligen.
På Råå låg också Lords Gutes Charkuteri på andra sidan Landskronavägen, i närheten av Högastenskolan. Där jobbade hela familjen på bolaget som sedan exporterades till Japan. Modern körde omkring i en stor jänkare (amerikanare) och smågrabbarna gjorde stora ögon.
Peter hade även två båtar i trä och en i plast, en Seacat som bland annat tog honom till Hornbaek. Där träffade han Dorte, en ordentlig flicka som skrev ett brev till honom och sedan var det över. Träbåtarna byggdes det 500 stycken av, av Marieholm och det finns en del renoveringsobjekt kvar- främst i Stockholmstrakten, säger han.
– Det var skue dejligt, utbrister Peter och skrattar upp sig.

Sedan stöter jag på Olle Franzon som jag intervjuat tidigare om hans medverkan i dansbandet Max Fenders. Nu fyra år senare sitter han i rullstol.
– Jag var hockeyentusiast och det blev en del rejäla tacklingar på den tiden, säger han och ler pillemariskt bakom brillorna. Han var ju också Pentax-mannen som basade för hela Norden och erbjöds en ödmjuk Mattias Klum kamerautrustning på begäran.

Jag frågar vem som gjort alla målningar som hänger på väggarna bakom oss och det är tydligen Claes och Christer. Christer Blomberg som var vän med Olle ser jag inte till idag.
Diana Koroknai i svartvitmönstrad klänning dagen till ära, som är verksamhetsansvarig på boendet dyker upp och efterfrågar en artikel. Hon blir bönhörd och får sedan ett samtal och försvinner iväg.

Annelie Lindberg som förekommer på de svartvita bilderna från invigningen för tio år sedan väcker ljuva minnen och personal från socialförvaltningen konstaterar att hon var bra. Hon var fastighetsförvaltare. Anna Åkerman som är psykiatrisamordnare i kommunen men numera tituleras teamledare hade även sitt långa mörka hår för tio år sedan.

Till sist hälsar jag på Ulla Anita Andersson som är resultatet av ett herrskap och tjänstefolk. Hon har verkligen en historia att förtälja men det får vänta till nästa liv. Vi skrattar högt ihop åt våra frånvarande fäder och jag försvinner ut i regnet igen. Efter mig lämnar jag huset som fyller tio år på Liegatan 2 efter ett kärt återseende. Jag säger grattis!

TEXT OCH BILDER: CAROLINE ÅBERG