Dinah Åbinger tackar för sig
Förra veckan arbetade Dinah Åbinger sin sista dag på socialförvaltningen i Helsingborgs stad. Vår brukarreporter Bengt Nilsson har pratat med henne och med personer som arbetat i hennes närhet under hennes tid som socialdirektör.
Dinah har ett tryggt förhållningssätt i mötet med människor
Det är onsdag eftermiddag i Helsingborg och regnet hänger i luften. Jag är på väg till socialförvaltningen för att få en intervju med socialdirektören Dinah Åbinger angående hennes avslut i oktober. Jag har funderat mycket på vad jag ska fråga henne om och fått en diktafon som hjälpmedel, så jag tycker att jag är förberedd när jag kliver ur hissen på femte våningen (Bredgatan 17). När dörren öppnas efter jag ringt på, blir jag glatt överraskad av att det är Dinah som tar emot. Vi har bestämt tid till 14.30 och jag är 10 minuter tidig. 
Dinah är en väldigt speciell person för mej, med mina extrema människovärderingar och synen på behovet av insatser. Jag har alltid trott att det är chefen som bestämmer och andra gör som dom blir tillsagda, men när det gäller socialtjänsten är det socialarbetarna som utför tillsammans med brukaren. Jag har varit arg på Dinah några gånger under årens lopp för att jag tyckt att det varit konstiga beslut och hon bar det yttersta ansvaret som socialdirektör. Men sedan fick jag möjligheten till att bli nykter på Olsgården, där några vänner som gått före i kampen mot droger/missbruk tillfrågade mig om jag var intresserad av socialt arbete.
Då hade Dinah startat upp något som kallas för brukarmedverkan i form av en Innovationsgrupp. Det var just på ett sådant möte som jag blev inblandad i brukarmedverkan. Vi satt och diskuterade den digitala utvecklingen, varvid jag yttrade något om att “kan vi utgå från att alla kan den digitala världen?”. Motfrågan från en lyhörd socialarbetare (Leif Redestig) var om hur jag menade och efter min förklaring drog vi igång med “digitalt utanförskap” på Olsgården 2015-16.
Vad fick dig till att välja just denna banan?
Jag har alltid haft ett intresse av att arbeta tillsammans med människor. Så en gång i tiden när jag började arbeta vid 17 års ålder, var det med utvecklingsstörda barn och ungdomar (som det kallades då).
Där jobbade jag ganska länge och trivdes väldigt väl. Det var ett vardagsnära arbete där jag arbetade på ett elevhem för barn och ungdomar som av olika anledningar inte kunde bo hemma och hade en intellektuell funktionsnedsättning.
Jag fick två egna barn väldigt tätt och kände när jag återgick till arbetet att nu har jag varit här i sju år och vill utvecklas vidare. Först var jag hemma i några år med våra barn och vi bestämde oss i familjen för att vi kunde tänka oss att hjälpa andra barn som hade det svårt. Och då hade jag den erfarenheten från dom barn och ungdomar jag hade levt med. Så vi började som en kontakt-/stödfamilj till barn som behövde komma hemifrån eller att föräldrarna behövde avlastas.
Det där tyckte vi var så roligt att vi anmälde oss till att bli ett “permanent” familjehem och fick till oss en liten tös som bara var 2,5 mån – idag är hon 36 år, säger Dinah och skiner upp som en sol. Sedan efter några år fick vi till oss en pojk som var 5 år. Båda dessa barns föräldrar hade grava missbruks-/beroendeproblem. Och jag hade mycket kontakt med särskilt pojkens föräldrar, för att kunna stötta så gott jag kunde så att barnen visste att dom hade det bra. Så där väcktes mitt intresse för socialt arbete
När jag hade bott hemma med barnen i några år sökte jag in på socialhögskolan, för det var en linje som borde passa mej bra. Och det var fantastiskt roligt för jag har alltid gillat att utbilda mej, särskilt i de ämnen som handlar om socialt arbete och social metodik, samt förståelsen för hur olika livsbetingelser kan bli för oss människor. Det är inte allom givet att ha samma uppväxt, vi har mer eller mindre trygga uppväxter, vilket gör att vi inte får samma förutsättningar eller möjligheter i livet.
Kurator
Jag började som kurator med rehabilitering på sjukhuset i Ängelholm men där var jag bara några månader för jag tyckte att det handlade mer om att ordna färdtjänst till människor. Så jag började ganska snabbt som socialsekreterare och var det i rätt många år. På den tiden jobbade man med allt inom socialtjänsten. Själv jobbade jag inte med försörjningsstöd men däremot allting annat, så som barn och missbruk samt socialpsykiatrin.
Sedan ville jag fortsätta att utbilda mej för jag tyckte att det var så intressant med hur vi ger stöd och behandling (till familjer framför allt) så att det verkligen gör någon nytta. Så jag utbildade mej till familjeterapeut och började sedan att arbeta på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Och gjorde detta i några år men tyckte att det var en väldigt svårföränderlig organisation; det var väldigt mycket gammal kultur och traditioner som satt i dom väggarna när det gällde socialpsykiatrin.
Under tiden på barnpsykiatrin så blev jag också tillfrågad om jag ville bli chefskurator, eller gruppkurator som det hette på den tiden och då började jag få en nys på det där med ledarskap som jag tyckte var rätt intressant. Men jag hade ett svårt val om jag skulle fortsätta att arbeta med behandling eller jag skulle välja att bli chef. Jag fick en förfrågan om jag ville bli IFO-chef (individ- och familjeomsorg) i en mindre kommun. Då tänkte jag att det är rätt roligt att kunna få vara med och påverka med dom erfarenheterna man har.
Så jag arbetade där i några år innan jag sökte hit till Helsingborg 2004. Då började jag som enhetschef på Barn, unga och familj sedan blev jag verksamhetschef för “Vuxen” och var där i några är innan jag fick den här rollen som socialdirektör 2013.
Jag är otroligt fascinerad, intresserad och nyfiken på andra människor och vill vara med och påverka så att samhället blir bättre.
Hur har ditt arbete påverkat din familj?
Jag skulle nog vilja säga att den har påverkat positivt, för jag har alltid satt familjen först.
Men oavsett om jag jobbat som socialsekreterare eller socialdirektör har jag alltid ägnat mycket tid och ett helhjärtat engagemang åt jobbet. Jag ställer givetvis familjen först för jag har ju fyra barn och förmånen att ha en man som stått ut med det och gett mej utrymme, vilket jag också gett honom.
Tillsammans har vi gett familjen det dom behöver, det gäller även andra relationer vid sidan om, med släktingar och andra vänner. Familjen ligger mej varmt om hjärtat, liksom det borde hos alla andra.
När jag frågar Dinah om hon tycker att det varit värt det så svarar hon glatt att ”det tycker jag, för familjen har stöttat mej”.
Vad har varit jobbigast?
Det är när jag inte får ut det budskapet jag vill förmedla. Men även mediedrevet som har målat upp mej som en person jag inte känner igen mej i.
Vad har varit roligast?
Mötet med människor samt att få vara med och påverka, men även att få driva de frågor jag brinner för.
(Text: Bengt Nilsson)
Andra röster om Dinah
Palle Lundberg, stadsdirektör
Mitt första Dinah-minne är från 2012 när Dinah jobbade som verksamhetschef för Vuxen. Staden skulle bygga ett nytt boende för psykiskt funktionsnedsatta. Förslaget var att bygga på en tomt på Magnoliagatan vid Ramlösagården. Förslaget väckte stor oro bland de närboende. Politiken bjöd därför in till allmän information i Elinebergsskolans aula som har 250 platser. Det kom över 350 personer. När cirka 300 var i lokalen fick man låsa dörrarna, medan ett femtiotal personer stod kvar utanför och bankade och buade.
Stämningen inne i aulan blev snabbt mycket laddad. Auditoriet stod upp i bänkarna och skrek okvädingsord. Situationen höll på att fullständigt urarta. Då klev Dinah upp på scenen och tog tag i mikrofonen: ”Just nu känner jag mig rädd och då tänker jag på vad Astrid Lindgren en gång sa: Det finns saker man måste göra för att det är viktigt, även om det känns farligt, annars är man bara en liten lort.” Det blev alldeles tyst i salen och mötet kunde sedan fortsätta betydligt mycket lugnare.
Dinah har åtskilliga gånger genom åren visat prov på ett stort mod och att alltid stå upp för verksamheten och det hon tror på.
Dinah är också överraskningarnas kvinna. Jag minns när jag för något år sedan hade bjudit med Dinah till Olympia för att titta på HIF. Strax innan matchstart så kommer det fram en äldre gentleman som mycket glatt hälsar på Dinah. Det visar sig vara Dinahs gamla fotbollstränare i Kropps GoIF. Under samtalet klarnar det att Dinah i sin ungdoms dagar var en mycket snabb och målfarlig vänsterytter. Det visste ni inte!
Ett tredje minne är från den 7 februari i år då socialförvaltningen utsattes för ett otäckt sprängdåd. Dinah kommenterade händelsen i Helsingborgs Dagblad; ”Vi viker inte ner oss för det här – på måndag är det business as usual. Vi ska ge helsingborgarna bra service. Men vi höjer vår beredskap och säkerhet.” Det här säger mycket om vem Dinah är. Dinah sätter alltid helsingborgarna i första rummet, samtidigt som hon är mycket mån om sina medarbetare.
Jag kommer minnas Dinah som en mycket professionell socialdirektör med ett stort och varmt hjärta. Och jag kommer personligen sakna henne mycket.
Bästa hälsningar
Palle
Arne Kristiansen, socialhögskolan Lunds universitet
Jag har svårt att peka ut en situation eller ett möte med Dinah som är speciellt viktigt för mig. För min del har det alltid varit trevligt och inspirerande att träffa Dinah. Jag är mycket imponerad över att hon genom åren orkat uppehålla sitt engagemang och sina ambitioner att utveckla och förbättra socialtjänsten i Helsingborg.
Trots att Dinah under många år varit chef på olika nivåer inom socialtjänsten har hon aldrig förlorat kontakten med det konkreta praktiska sociala arbetet och förståelsen för vad det kan innebära för både brukare och socialarbetare. Ett sådant förhållningssätt kräver både empati och mod, men också förståelsen för betydelsen av forskning och vetenskap, vilket också är viktiga aspekter för att lyckas i utvecklings- och förändringsarbete. Detta besitter Dinah och därför har hon vågat ta initiativ och lyckats engagera och bygga upp samarbete med brukare, socialarbetare och forskare, vilket resulterat i en framgångsrik Bostad först-verksamhet och en rad projekt som bygger på att utveckla samskapande mellan brukare och tjänstepersoner.
När det idag diskuteras samskapande och brukarinflytande i socialt arbete framträder Helsingborgs socialförvaltning som ett mycket bra exempel och Dinah som en förebild för många brukare, socialarbetare och andra som vill förbättra det sociala arbetet. Jag kommer att sakna samtalen och samarbetet Dinah, men med tanke på allt vad hon har åstadkommit, så kan hon med gott samvete träda tillbaka till en något lugnare tillvaro.
Arne
Ann-Christine “Anki“ Borgman, före detta ordförande i socialnämnden
1 januari 2015 klev jag in i uppdraget som socialnämndens ordförande. Dinah var naturligtvis fundersam över hur det skulle gå. Jag var grön på både det ena och andra sättet!? Vi lärde känna varann och skapade ett bra samarbete med ett ömsesidigt förtroende.
2015 blev också året då Europa, Sverige och Helsingborg tog emot den största flyktingströmmen någonsin. Det blev en belastning och en kris för socialnämnden. Förvaltningen med ledning av Dinah samlade styrkan och skapade ett nytt verksamhetsområde med gott resultat.
Dinah är en genuin person och socialarbetare. Helsingborgs invånare och förvaltningens medarbetare har alltid stått högst på prioriteringslistan. Dessa har alltid hanterats med kärlek och respekt.
Vårt samarbete utvecklades och det var med en känsla av sorg som jag i december 2018 lämnade mitt uppdrag. Idag är vi goda vänner och träffas i andra sammanhang.
Jag önskar Dinah en fin tid som pensionär. Med mera tid för familj och vänner. Att själv få disponera sin tid och välja hur du fyller den.
Kram Anki
Marcus Knutagård, socialhögskolan Lunds universitet
Den 8 juli 2009 kontaktade Dinah mig och Hans Swärd, medan hon hade semester och sa att hon ville börja med Bostad först i Helsingborg. Jag har svårt att se att detta hade kommit till stånd utan Dinah. Hon har varit en mycket viktig kraft, möjliggörare och beskyddare för stadens utveckling inom det sociala arbetet.
Dinah har en genuin vilja att realisera brukarmedverkan och inflytande på riktigt. Jag kommer att sakna Dinahs glöd och engagemang för att bidra till en mer inkluderande stad. Dinah har också bidragit med sina kunskaper i vår utbildning och inspirerat nya socionomstudenter till ett yrke att vara stolt över. Dinah är en förändrings-Champion!
Marcus
Pernilla Rydell, ordförande Verdandi Skånedistriktet
Bästa Dinah! Vi från Verdandi Söder i Helsingborg vill tacka dig för vårt samarbete. Du har alltid varit en god lyssnare, vi har kunnat kommunicera och se möjligheter tillsammans. Dina möten har alltid varit konkreta och konstruktiva. Vi har hittat bra samarbete och lösningar tillsammans. Vi önskar dig en riktigt härlig och skön pensionering den är du väl värd, vi önskar dig all lycka till i framtiden. Vi hoppas att vi ses framöver i andra sammanhang.
Med vänlig hälsning
Pernilla Rydell
Luis Olsson, fältassistent
Jag hade Dinah som verksamhetschef under en period. Vi stod inför en omorganisering och det Dinah gjorde var att samla hela gruppen och så pekade hon på varje person så de fick göra sin röst hörd. Dinah vill att alla ärligt skulle berätta vad de kände och tyckte om förändringen. Det var bra och Dinah plockade upp det som sades även om det kom fram mycket kritik. (Omorganiseringen genomfördes ändå.)
Jag upplever att Dinah inte har någon prestige och hon är lika otvungen och enkel vare sig hon träffar fotfolket eller topparna. Alltid när jag springer på henne i trappen eller i korridoren frågar hon hur det är och hur det går. Det finns ett engagemang och mod hos henne, vilket fick henne att utveckla Bostad först men också att hon vågade prova och satsa på brukarmedverkan. Min upplevelse är att Dinah har varit angelägen att försöka nå och hjälpa de utsatta och marginaliserade.
När Hemlösas hus ockuperades fanns det en oro hos polisen att det skulle leda till upplopp. Dinah fångade upp mig och Frida och satte oss i hennes privata bil och så körde hon oss upp till polisen för ett möte med deras underrättelsetjänst. Polisen undrade såklart vilka vi var men Dinah ville att rätt information skulle komma direkt från oss som vistades på Huset. Återigen tycker jag att Dinah handlade prestigelöst, hon ville bara att allt skulle bli bra och lösa sig på bästa sätt.
Luis
David Bergström, kommunikatör socialförvaltningen
Jag minns särskilt med vilken energi hon gick in när hon tog över. När hon skulle presentera sig för medarbetarna gjorde hon entré till Queens ”We Will Rock You”, i peruk och solglasögon. Hon har alltid varit beredd att bjuda på sig själv, utan prestige, och har utan att tveka tagit på sig tuffa intervjuer med media och nu med dig som invånarreporter och alltid gjort det lugnt, sansat och sakligt. Men hon har heller aldrig tvekat att be om stöd eller råd om hon har behövt det. Dinah har fått många tuffa utmaningar, men alltid lyckats behålla sin positiva energi att ”det här löser vi”.
Som kommunikatör har jag haft förmånen att kunna följa Dinah lite bakom kulisserna, där vi har ställts inför en rad utmaningar tillsammans, flertal med följande medieuppmärksamhet: protester mot nya boenden, personalflykt, ett adoptionsärende som blev nationell nyhet, ockupation av Hemlösas hus, flyktingkrisen, hot, sprängningar, vattenföroreningar och pandemi. Dinah har hanterat allt som det har kommit, med samma fattning och lugn, både utåt och inåt. Alltid med förmågan att snabbt samla de resurser som finns och gemensamt konsultera, analysera och agera. Ibland har hon kanske rent av tagit på sig för mycket av ansvaret, för att skona andra.
Men vi har också samarbetat om en hel del positivt däremellan, som planering av medarbetardagar, kampanjer för psykisk hälsa, en rejäl klarspråkssatsning och inte minst utvecklingen av arbetet med brukardelaktighet. Jag minns förstås alla presentationer vi har gjort tillsammans med brukare: bland annat på Kvalitetsmässan i Göteborg, på Helsingborgs arena, inför koncernledningen och på nämndsdagar, där Dinah alltid har varit mån om att det är brukarna och deras berättelse som ska stå i centrum när socialförvaltningen har fått en chans att visa upp vad vi gör.
Jag vill också bjuda på en tillbakablick från en videoinspelning jag gjorde med Dinah när hon tillträdde, där hon förklarar vilka organisationsförändringar hon vill göra som ny socialdirektör. (Blev det så? Ja, i stora drag, även om det inte blev någon gemensam ekonomichef med arbetsmarknadsförvaltningen.) Vi gjorde några omtagningar på den där filmen och till slut tyckte Dinah att vi skulle klippa ihop alla ”bloopers” och lägga in dem som en liten lättsam avslutning. Om du hänger kvar ett par sekunder när ”kameran har slocknat” kommer alltså detta bonusmaterial. När vi la ut det på intranätet resulterade det i en del förfärade kommentarer, från medarbetare som trodde att det kommit med av misstag, men det var bara ett exempel på Dinahs sätt att bjuda på sig själv.
Tack för alla dessa år av gott samarbete och glada skratt i allt allvar!
David