Från missbruk till framtidstro

Läs om ”E”, som med egna ord berättar hur hon efter 13 år tog sig ur beroende och hemlöshet och fick ordning på sitt liv och sin ekonomi.

Möjligheten att sticka och köpa knark fanns ju. Men … jag gjorde inte det. Jag vann mot mig själv.

Min pappa var gravt alkoholiserad och mamma medberoende. Du vet, hon gjorde allt för att dölja missbruket. Kanske var det därför jag började ta droger redan vid sexton års ålder. För att få uppmärksamhet. Jag körde på benso och amfetamin, finansierade det genom att jobba svart. Stjäla och låna pengar.

Jag åkte dit mer rejält den gången och när man sitter inne längre får man tända av på riktigt. Jag var där i sex månader och flyttades sedan över till en kvinnoanstalt för att avtjäna resten av straffet. Livet där gjorde mig än mer säker på att det fick vara nog. Jag såg min egen framtid och ville inte. Jag pratade med min kontaktperson på anstalten och bad om hjälp. När jag väl gjort det gick allt fort och jag kom i kontakt med soc.

Och sedan minns jag morgonen när jag togs emot på behandlingen. Han som mötte mig i dörren hade en blick som sa … allt kommer att bli bra. Jag fick ett eget rum, en egen nyckel. Det var så stort. Jag stannade där i tio veckor och sedan fortsatte behandlingen ett år. En tolvstegsbehandling.

Man chockas ändå när man kommer ut. Man vet ingenting om vardagen, eftersom man stått utanför samhället. Jag vågade knappt lämna lägenheten och behövde hjälp för att gå och handla. Hur uppför man sig? Det blev så många missförstånd och många förstår inte hur ensam man är när man lämnar ett liv och påbörjar ett annat. Som tur var hade jag träffat en man och vi hjälptes åt.

En av sakerna som stod i vägen var skulderna jag dragit på mig. Mer än en halv miljon.

Man börjar räkna nykterheten. Det är motivationen. En dag, två dagar, tre dagar… Och så försöker man ta sig in i det där samhället som man inte förstår sig på. Försöker ta sig an motgångarna. En av sakerna som stod i vägen var skulderna jag dragit på mig. Mer än en halv miljon. Jag stirrade på räkningarna och tänkte att det här går aldrig att lösa. Saken är ju att varenda motgång riskerar att fälla en då i början.

Tänk om min boendestödjare inte ställt frågan om skulder? Om hon inte tagit upp det? Hon kunde förstås ha varit vem som helst, för jag visste inte ens att det fanns en budget- och skuldrådgivning hos kommunen. Vem vet det?

Saken är väl också att de här personerna är vana vid …du vet, olika sorters människor. De brydde sig inte ett skit om var jag kom ifrån.

I alla fall. Tack vare det har jag nu betalt halva min skuld. Jag har bara två år kvar innan det är över. Och jag har ett jobb, jag driver caféet där. Har personalansvar. Längre fram vill jag läsa till socionom eller socialpedagog.

Och tre år. Jag är tre år nykter. Jag klarar det. Jag räknar inte dagarna längre. Det var så jag förstod hur långt jag kommit. Det är år som räknas.

Min pappa som missbrukade hela livet är nu 87 år. Han blev nykter innan mig. Trots uppväxten och allt som hänt har vi närmat oss varandra. Tänk att vi båda lever. Tänk att vi får chansen att försöka laga detta. Han är en äldre man som jag kan visa kärlek och som jag får hjälpa och han får se sin dotter leva ett normalt liv. Hur sätter man ens ett pris på det?

Jag tänker aldrig återvända ner i mörkret.

(Berättelsen kommer ifrån en anonym helsingborgare och bilderna är iscensatta.)

Du som befinner dig i en liknande situation – du är inte ensam. Det finns hjälp att få, och det viktiga är att våga ta det första steget.