Hbg Mashup – en ståtlig tillställning för pampar med inflytande och mandat

Vår brukarreporter Bengt fick ett omöjligt uppdrag, att berätta om sitt liv på sju minuter på stora scenen under den nationella konferensen Hbg Mashup på Helsingborgs arena. Här är hans berättelse från bakom kulisserna.

Skulle jag ta slipsen med clowner eller skulle jag låta bli?

Dagen D var kommen och jag skulle stå på scen inför politiker och tjänstemän. Min största oro var om det jag skulle säga föll i god jord.

Min inställning var att om så många kommer samtidigt och jag kan förmedla någon form av information som kan bidra till utveckling, gör jag det. Klart att nerverna var på plats och irriterade. Men jag såg motiven till att jag skulle delta. Min information når inte fram om inte jag själv lämnar den.

Med min information menar jag min målgrupp som består av “interna problembarn”. De sista förberedelserna var gjorda och stunden var inne. Min cykeltur mot Arenan varade till första rondellen, där flög kedjan av. Med farten jag hade uppe rullade jag en bra bit mot mitt mål. Ett alternativ vid tillfället fanns inte att sätta dit kedjan, trots kunskap. Promenaden den sista biten var nog ämnad till att andas in verkligheten i en eftertanke. Vart ska detta leda? Vi talar om samarbete över gränserna. Då förutsätter det att gränsdragningen inte blir begränsad (exkludering).

Första dagen i arenan

Tankarna ledde mej till den pampiga entrén på Arenan. Där stod jag igen. Förra året var vi i en monter och berättade om det pågående samarbetet med arbetsmarknadsförvaltningen. Nu var det jag själv på scen med David som min arbetsledare och trygghetsfaktor i förvaltningen. Nu var jag en dag tidig och ville bara känna mej för.  Nu skulle vi vara i den stora salen som jag bara tittat in i vid förra årets Mashup. Att den var stor visste jag men nu var den pampigt stor. Scenen såg enorm ut när jag klev in i salen. Radvis med fullsatta stolar stod på golvet och jag tänkte ”sitter inga på läktaren?” Den var lika fullsatt. Intresset var stort enligt närvaron så varför var inte detta ett tillfälle för mej att berätta min historia och mina möten i livet.

Att någon ska ha eller ens börja få känslan av ett utanförskap är inget vi ska acceptera. Tankarna snurrar om ditt och datt. Men mitt syfte av att vara där gör att tankarna skingras. Kaffet är placerat precis framför läktaren och jag vet inte om vi får börja ta. Brickan med mitt namn på hade jag fått av några ungdomar som stod i foajén. Den berättade att jag fick ta från det bordet och vattnet samt frukten som stod utställda längs med läktaren.  Jag passerar bordet utan att ta något, men ögat ville, för att tillslut hitta en plats på läktaren.

Jag tog fram mitt block och noterade det jag tyckte var värt något.  Det blev en del. Det kändes som att vi ser saker och ting mer gemensamt idag. Det fanns ett intresse bakom varje inslag att skapa en gemensam lösning.  Det är möjligt att den digitala världen är en del av en lösning, men absolut inte enbart digitaliseringen. Vi måste titta på den mänskliga faktorn. Ska vi i framtiden skylla på att roboten kom för sent? Den mänskliga faktorn äger frågan och är ansvarig för robotens/maskinens handlingar.

Virtuell verklighet

När vi talar om utveckling bör vi ta hänsyn till dem som inte hänger med i den rusande digitala utvecklingen.

Det var mycket fokus på den digitala utvecklingen. Delvis som skydd för våra tjänstemän men också ett sätt att använda tekniken som medskapare.

Virtual reality-systemet är ett tredimensionellt verktyg som är på väg in i förvaltningen som ett steg närmare framtidens behov. För mej som kommer från buske 4 är det svårt att veta vad en mus är när den inte har svans och fyra ben. Jaha, en sådan man trycker på? Min nyfikenhet av att få vara med, upptäcker nya vägar som leder till kunskap.  Mitt intresse för den digitala världen byggs på efterhand som jag lär mej nyttan med att kunna.

Middag

Jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mej att ställa upp på middagen efter första dagen. Det skulle snackas lite runt bordet om dagen och dess intryck.

Jag är inte glad för tillställningar där jag ska prestera eller när andra förväntar sig något av en. Men i detta fall fanns inga förväntningar. Vad skulle de förvänta sig av en hemlös utan tänder?  Det kändes mer som att jag var delaktig i ett ansvar där all kunskap behövs som input. Min kunde de omöjligt ha.

Vi var väldigt många som skulle äta av de knappt 1000 deltagarna. Alla kunde inte vara på samma plats så att vi var utspridda runt om i stan på våra lokala restauranger.  Vi diskuterade livligt runt bordet om dagens innehåll. Dialekterna varierade men meningarna förtydligades vid behov. Ibland var det till och med ord som fick förklaras. Det var en lyckad kväll med många nya intryck.

Scenframträdandet

Att min chef/kollega David Bergström litar på mej och min kunskap i frågan gjorde att ett lugn la sig. Framme vid trappan som ledde till scenen placerades headsetet på.  Snart var det bara jag och publiken. Vad kan gå fel Bengt?  Ja, jo och nej, det fanns inget som kunde gå fel. Jag hade varit med om min egen uppväxt och allt som skulle sägas var mina egna ord. Min oro handlade mer om att skulle innehållet som jag presentera väcka frågor eller tankar som inte fanns innan. Jag tror att jag lyckades att få fram något budskap och en bild av hur ett liv kan se ut för en människa (homo sapiens).

Lite bråttom hade jag i mellan åt. Som när jag gav vår socialdirektör felaktig titel. Tre ord in i nästa mening och jag rättade till felsägningen. När detta fel slutade med att folk skrattade var det inte så farligt längre. Nu uppstod nästa problem och det var klockan. Att dela upp en hel livslängd på sju minuter blir svårt. Men med power point och väl valda bilder fick jag förhoppningsvis någon att höja på ögonbrynen.

(Text: Bengt Nilsson, foto: Linda Fastén)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *