Längtan – Mahdis berättelse

Mahdi kom som en av många ensamkommande ungdomar till Sverige 2015. Här beskriver han hur det är att leva utan sin familj i ett nytt land.

Längtan

Varje dag när jag sitter ensam vid matbordet och ska äta, då känner jag att det saknas något. Det känns som att livet är meningslöst! Jag kan inte beskriva exakt hur besvärande situationen är. Ibland ställer jag tomma tallrikar på bordet och stänger mina ögon. Då drömmer jag om att min familj kommer någon dag och de sitter runt bordet så att tallrikarna inte behöver vara tomma längre. Men när jag öppnar mina ögon och inte ser någon då blir längtan större vid middagsdags. Jag äter min mat medan jag torkar mina tårar. Tystnad vid matbordet är väldigt störande.

Hur skulle du känna om du hade varit i samma situation?

Att resa själv till ett nytt land är inte enkelt. Under resan upplevde jag olika situationer, bland annat farliga lägen som kostade ett liv. Dessa upplevelser kan påverka min framtid och hjälpa mig att nå mitt mål, men att vara ensam i ett främmande land och kunna försörja sig själv är väldigt svårt. Det är precis som en fotbollsmatch och man ligger under med några mål. Många kämpar mot dig för att de ska vinna över dig. De vill se att du misslyckas och förlorar. Spelet har svåra regler men jag tänker att om jag hade familjen med mig så hade det varit lättare att vinna. Ibland känner jag mig obekväm i att vara ensamkommande. Det känns att man är ovälkommen i ett samhälle.

Känner du igen den situationen att dina lagkamrater skämtar, skrattar och har det kul? Eller dina klasskamrater leker och pratar med varandra under rasten men du sitter ensam vid hörnan och försöker hålla dig upptagen med din jävla mobil?

Jag tror att de tycker att du är tråkig och trög men om de bjuder in dig i gruppen så ser de att du inte är så som de tror. Det är inte lätt att förstå vad jag menar.

Längtan efter familjen påverkar min vardag, 24 timmar, dygnet runt. Det är viktigt att ha sällskap i skolan eller på jobbet för att kunna fylla upp ensamhet. De timmarna är som en mardröm. Jag anser att om man är trött kroppsligt så kan man göra något i så fall, men när man är trött själslig så orkar man inte ens röra på sig. Det var många dagar som jag ville träna, gå ut med mina vänner med mera, men tankarna vägrade. Ensamhet blir ett problem när man är ensam utan att ha valt det själv. Att vara ensam är skrämmande och väcker känslor. När man är ensam kommer tankar man inte vill tänka på eller känslor man inte orkar känna. Ofrivillig ensamhet är mer jobbigt när det inte är möjligt att välja själv. Man måste vara en superhjälte att kunna hantera de situationerna.

Jag stänger mina ögon vid matbordet och tänker om och om igen att om jag hade familjen med mig så hade det varit lättare att hantera de situationerna. När jag öppnar mina ögon så rinner mina tårar och jag ser ingen framför mig.

(Text och bild: Mahdi Karbalai)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *