Lennart, 68, återfann livsgnistan på Karpen – är nu för gammal

Detta är historien om Lennart Eriksson – ett livsöde som inte varit förgäves. Han var på väg att ta sitt liv när gemenskapen på sysselsättningen, senare Karpen, räddade honom. Han hoppas nu på mindre åldersdiskriminering i samhället. Vår invånarreporter Caroline Åberg har pratat med honom om livet och det sociala stödet till dig som är äldre.

– Jag är väl inte för gammal säger Lennart och tycker Karpen är lite åldersdiskriminerande.

Jag träffar honom en fredagseftermiddag över en kaffe på Wayne’s vid Rådhustorget, där han hänger några timmar varje dag. Lennart, idag 68 år, började på sysselsättningen i augusti 2018 efter att försökt ta att liv. Han hade jobbat skift på tullen i Helsingborg och anpassat sitt pilsnerdrickande till bilkörningen. Han fortsätter:
– Jag hade varit i Turkiet 2014 med min son i samband med att jag fyllde sextio. Sista kvällen hade ena benet inte hållit mig uppe utan jag föll ihop och fick sitta i rullstol resten av hemresan. Väl hemma blev jag undersökt och det konstaterades att jag hade en förträngning och diskbråck mellan kotorna i ryggen.

Han var tvungen att opereras i Malmö och det gick bra. En ryggspecialist utförde operationen och det var ett stort och riskabelt ingrepp. Sedan blev det dagtid på tullen, men pilsnerdrickandet fortsatte. De hade kontor på Berga och han bodde på Tågaborg. Det blev en sju-åtta pilsner varje kväll. Vid 63 års ålder gick han i pension 2017. 2018 mådde Lennart så psykiskt dåligt att han inte kunde sitta stilla eller sova på nätterna, så en sen kväll bestämde han sig för att avsluta sitt liv.
– Jag hade en stor, vass japansk kniv och en spann hett vatten, som jag sett på film och satte mig i duschen och började karva mig själv i underarmen.
Han tuppade av, vaknade till och försökte städa upp efter sig men hade förlorat så mycket blod att han föll ihop av ren utmattning. Han vaknade upp igen och gick upp till sin son som bodde ovanpå och som körde honom till psykakuten. Där blev han inlagd i nio veckor och fick läkarkontakt och tabletter, men ingen egentlig vård.
– Jag kom sedan till Najaden och fick träffa psykolog men de förstod inte mycket. De skulle snarare själva behöva hjälp, tycker Lennart.

Sysselsättning blev räddningen

Sedan öppnade sysselsättningen på Carl Krooks gata dörren. Där spelade man kort, tog en kopp kaffe och samtalade om ditt och datt.
– Jag välkomnades som en kung. Hade denna möjlighet inte getts vet jag inte var jag hade varit idag.

Här har han varit sedan 2018 fram till 2020, när det slogs ihop med Hantverkshuset och blev till Karpen. Han fick ett återfall sommaren 2019 och återupprepade självmordsförsöket, men med mindre drastiskt resultat denna gång och blev inlagd nio veckor till. På avdelningen föreslog de ECT-behandling (elektriska stötar) men Lennart tackade nej. Det fanns exempel på inlagda kvinnor som avskräckte honom.
– Någon kvinna satt i rökrummet och närminnet spökade så hon visste inte vilket rum hon hörde hemma i, berättar Lennart. Hon var egentligen färdigbehandlad men – är det rätt att släppa iväg någon som inte vad hur de ska klara av vardagen?
– En annan kvinna skrek hela tiden efter behandlingarna och fortsatte skrika när hon kommit hem, sa hennes make.
Han blev först inskriven på ungdomsavdelningen men kom sedan in på gamla avdelningen. Han hade hallucinationer av paranoid karaktär och trodde att han hamnat där han var på grund av att han tafsat på en sköterska, men det stämde inte.
– Efter ett tag försvann mina tankar på att hamna i fängelse, säger han.

Sedan var det dags för pilsner och turer till bolaget igen. Men en dag i augusti 2020 pratade Lennart med sig själv och bestämde sig för att tvärt sluta med ölen och sedan dess han inte druckit en öl.
– Jag har inte rört en droppe på två och ett halvt år.

Han blev remitterad till vårdcentralen på Tågaborg och väntar fortfarande på att få en ny läkare. Av de antidepressiva tabletter han fått utskrivna har mardrömmar om en icke så trevlig far med liknade alkoholproblem uppenbarats istället. Han har även på egen hand slutat med tabletterna och nu är allting bättre. I samband med drickandet hade han destruktiva tankar.
– Jag har annars varit en relativt sportig kille, som började med handboll och fotboll redan vid 6 års ålder. Jag har även löptränat i Pålsjö skog.

På tullen var han från 1975 till 2017 och valde en guldklocka i efter trettio års tjänst.
Lennart betonar att precis som ungdomar behöver fritidsgårdar behöver äldre någonstans att ta vägen för social samvaro.
– Jag har aldrig varit med om att man varit för gammal för något ställe tidigare.
Han är numera rädd för att bli utslängd från gemenskapen på Karpen och menar att det råder en utbredd åldersdiskriminering i samhället i stort. Han menar också att Karpen och liknande organisationer gör ett jättejobb från att rädda utsatta människor från att bli utslagna. Han tycker att precis som i England borde Sverige har en ensamhetsminister som hjälper socialt utsatta personer i samhället. Det finns många äldre människor som avslutar sina liv för egen hand.
– Är man frisk, lycklig och har pengar är Sverige ett bra land och leva i men är man sjuk och fattig är inte Sverige bra…

TEXT OCH BILD: CAROLINE ÅBERG

Detta gäller på Karpen

Karpens aktivitetshus erbjuder meningsfull sysselsättning till personer med långvarig psykisk ohälsa. Det innebär bland annat anpassat stöd till arbete och studier.

Deltagare mellan 20 och 67 år är välkomna till Karpen. Alternativ sedan är träffpunkter som vård- och omsorgsförvaltningen erbjuder, men man är även välkommen till dem i ”tidigare” ålder. Pratcaféet @söder på Håkan Lundbergs gata 17 är också ett alternativ.