Den 15 januari var det workshop på HBG Works. Workshopen hade temat ”Det tredelade föräldraskapet”, där syftet var att ta upp frågeställningar som skulle leda till diskussion och i diskussionen komma fram till hur vi ska gå vidare, för att i nästa steg lägga fram ett konkret direktiv över vad som vi kan göra för att utveckla och forma oss efter problematiken man kunde se fanns idag vad gällde de olika frågeställningarna.
Det tredelade föräldraskapet står i kontext till det familjehemsplacerade barnet. Hur samverkar vi för att barnet eller ungdomen som är familjehemsplacerad ska få ett så möjliggörande, ärligt och värdigt bemötande av de insatser som finns att tilldela i staden. Hur bemöter vi föräldrar som har familjehemsplacerade barn eller haft placerade barn tidigare men känner att de behöver stöd då det finns en skam i att inte kunna/kunnat ta hand om sitt eget barn.
I workshopen jobbade man utifrån modellen open space som innebär att det är deltagarna som är de som driver frågor de vill diskutera och möjliggöra en utveckling. De som bar på en fråga skrev ner den på ett papper som senare tilldelades ett gruppnummer. Alla som var intresserade av frågan gick då till den grupp där frågan diskuterades. Det fanns 3 dialogpass, du hade möjlighet till att vara med i 3 frågor att diskutera, var du inte självaste trådskaparen så kunde du röra dig fritt till andra diskussioner.
Jag själv valde 3 diskussioner och stannade kvar hela dialogstiden. Första grupp och frågeställning som jag deltog i löd ” Hur underlättar vi bemötandet mellan kommunen och den kantstötta?” Och frågan var ställd utifrån hur föräldrar till familjehemsplacerade barn får det stöd idag de behöver. Finns det ett annat sätt att mötas på än i ett kontorsrum med flera tjänstemän mot en som har hundra frågor kring varför? vad händer? när? Hur? Kan man göra mötet mellan förälder och socialsekreteraren mer enskilt och tryggt, där frågorna i lugn och ro kan ställas? Idag finns PUFF som är en brukardriven stödgrupp där föräldrar med placerade barn kan mötas och ge varandra stöd. Men vad kan man ge för stöd från självaste socialförvaltningen? Idag finns inget uttalat stöd men i frågan hur vi går vidare så kommer man fram till att man ska bli bättre att kalla till verksamhetsmöten och stödet ska ingå som en del av självaste processen av en placering.
Andra dialoggruppen diskuterade man frågan ungefär ” hur stöttar man placerade barn som har en förälder i missbruk?” Den frågan ställdes utifrån att trådskaparen hade erfarenhet av att det finns ett glapp mellan kontakten av personal som jobbar med tillfrisknande missbrukande och socialsekreterarna mellan barnen. Föräldrar jobbar för att bli ren och återfå vårdnad och/eller kontakt med/om sina barn. Men en del tar återfall och då är det barnet/ungdomen 
som tar skadan av att bedömningen till återkontakt gått för fort. Barnet känner sin förälder bäst, hur ser vi till att det sker en samverkan och dialog mellan vårdinsatsen för den missbrukande föräldern och socialsekreterare till barnet, allt för att barnet/ungdomen ska känna sig tryggt, behålla förtroendet för de som ska vara där och vara till hjälp och slippa besvikelse. Jag har för mig att vi kom fram till samma ”lösning” som i förra dialoggruppen att det ska upp på verksamhetmöten.
Den sista dialogperioden så valde jag att ingå i en disskussionsgrupp där frågeställningen var ungefär ” Vad behöver jag som barn?” Här var det dags för att göra barnets röst hörd. Vi var 3 personer med erfarenhet av att vara familjehemsplacerade och vi hade alla våran egen berättelse av hur ett litet frö lett till en ond spiral med åren. Frågan ställdes om vad vi önskade något gjort för oss? Jag själv svarade att jag hade önskat att de ruskade om mig och berättat hur följden sett ut om jag berättat? För man är inte dum när man är ung. Man vill inte skada anhöriga eller göra det värre. Man vet att det man berättar skadar de man älskar men man är för ung för att veta hur. Även om de man älskar inte kan ta hand om en eller gör en illa så älskar man dem. Själv hade jag en mamma som alltid hade som mantra att ”det är bäst att hålla käft”. Något så litet som att se att vuxna verkligen kämpar för att hjälpa en kan så ett frö att där finns människor som bryr sig. Det är något man bär med sig. Ser barn/ungdomen inte att de vuxna vill eller kan hjälpa så spinner det vidare i tankar om att känna sig oälskad och oönskad vilket i sin tur leder till att i äldre ålder söker sig till de som ger en uppmärksamhet, det kan leda till hantering av droger, personer som utnyttjar en sexuellt, äldre män, kriminellt umgänge, svårt att förstå gränser i relationer i värsta fall mord. Citat från en deltagare ” man är inte så kräsen”. Så slutsatsen i den gruppen var att man ha tålamod att låta barnet öppna upp sig då det tar ungefär 1 år innan barnet känner sig trygg i kontakten och våga ställa starka frågor. Du agerar kan du inte skada barnet mer än vad det är, men att inte agera skadar barn. Lyssna till din magkänsla som kontakt med barn/ungdom.
Ett annat spår var att det behövs utvecklas bra barnböcker som verkligen besvarar de återkommande frågorna barnet har. De som finns idag är för svåra att tyda och ger inte svar på de frågor böckerna egentligen ska ge svar på. Barn förtjänar ärlighet. Ska det tillsättas en grupp som kan se över detta med barnböcker som rör sig om tunga ämnen?
Vi var 55 personer på plats som alla hade sina frågor de brann för och centralt för detta var barnen/ungdomarna och föräldrarna. Vi är brukarerfarna eller socialsekreterare, jobbar med anhörighetsstöd, boendestöd, på olika boenden, enhetschefer, sektionschefer eller med att rekrytera jourhem och familjehem samt andra liknande yrken som alla på något sätt kommer i kontakt med dessa klienter.
En otroligt givande förmiddag och önskar få se mer utav denna modell som jag uppfattade väldigt effektiv för att mötas och diskutera samt ge varandra idéer.
Tid: 27 februari, klockan 15:00-16:00
Eva Plume jobbar som utredare på Barn, unga och familj och berättar att hon alltid levt för att ge, ge av sig själv till andra. Hon beskriver sig själv som en person som måste ha trygghet i vardagen, veta vart hon ska och hur det kommer gå. Hon var den som älskade att måla, då hon upptäckte i tidig ålder att hon var väldigt duktig på just det. Folk berömde hennes målningar och hennes självförtroende blomstrade. Men kan man leva på sin konst? Som den trygghetsberoende människa hon var så lade hon penseln i ett hörn och lade målarfärgerna på hyllan för att med tiden samla damm. Hon skulle öppna ett café.
nde med de boende och en insamling av julklappar.
